Jobbet

Jag har ju i ärlighetens namn utfört extremt lite arbete de tre första veckorna här i England. Jag har inte alls legat på latsidan men tiden har liksom gått åt till att fixa med boende, alla silliojners blanketter man ska fylla i, mejla med kompisar och hålla kontakt med jobbet i Stockholm. Vissa dagar har jag inte ens hunnit öppna det exceldokument som jag jobbar med mitt lilla projekt i. Borde väl egentligen inte skriva om detta eftersom jag vet att en del kollegor i Stockholm läser bloggen men vad fanken, lika bra att de vet vad det beror på när jag blir hemskickad.

Det är ju skönt på sitt sätt att strunta i det man borde men man vet ju alltid att tillvaron snart kommer ikapp en och det är precis vad som hände idag. Eller rättare sagt igår kväll när jag började tänka på veckan. Så idag har jag faktiskt, hör och häpna, fått lite gjort i excelfilen. Det är verkligen bara stress och tanken på att jag aldrig kommer att hinna som får mig att jobba. Synd på något vis. Kan man göra något åt det?

Men jag har hunnit med annat också. Som att få nära nog en hjärtinfarkt av att försöka klara av att göra reseräkningar med redovisning av kostnader för flytt etc. Helt infernaliskt svårt och jag har uppenbarligen ingen talang för uppgiften för man ska, om man gör rätt, få ersättning inom fem dagar men jag väntar fortfarande på saker som jag skickade in för tre veckor sedan. Blir direkt gråtfärdig vid den här typen av motgångar och vill åka hem. Måste allt som är svårt utlösa den typen av känslor? Hemma kan jag känna mig samlad och kraftfull iallafall vid vissa typer av motgångar. Här blir jag liten, gråtfärdig och helt utan initiativförmånga. Över en reseräkning?!