Hej hej Stockholm

Så va jag hemma igen. Vad fort det gick! Så känns det nu när jag är tillbaka iallfall. Inte alls svårt att lämna London men inte riktigt den glädjeeufori som jag hoppats på när jag väl var hemma.

Som synes mötte Axel på Arlanda när jag landade i går kväll. En överraskning och en extremt välkommen sådan. Hemma i lägenheten hade mamma och pappa bunkrat med mat och Axel hade lagt skumpa på kylning.

Jag sov länge i morse och sen var det bara att börja förbereda för fikat. Mamma och pappa var i vanlig ordning urschyssta och pappa hade gjort snittar (mycket lika de man får på Fortnum & Mason) och mamma hade bakat kanelbullar, något jag längtat mycket efter i England. För egen del hade jag införskaffat engelska kakor och chokladbitar med londonmotiv. Det som visade att detta var en svensk tillställning var att en gäst ville ha te, alla andra vuxna föredrog kaffe.

Vilka kom? Jo mamma, pappa, Ulrika, Axel, Emma, Martin, Tomi, Sofia, Marcus, Ulla, Ingvar, Maja, Digge, Martin, Mattias, Klara, Jakob, Tessan, CM, Agnes, Fanny, Felix (i vrålsnygg spindelmannendräkt med kudd-muskler), Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry.

Pappa fotade men bilderna blev i ärlighetens namn inte så himla bra. Jag är själv svindålig på att fotografera, både på att göra det och ta snygga blider vilket kanske i och för sig hör ihop, så jag ska väl inget säga men iallafall. Så jag väljer att bara publicera nedan som är en del av en bild. För att alla ska få se Felix snygga dräkt.



Den här bloggen började med en hej då fest, picknick i Tanto, och avslutas med en hemma igen tillställning på Katarinavägen. Det har varit härligt att blogga, jobbigt ibland men mest väldigt roligt. Och allra roligast har det varit med alla kommentarer och reaktioner jag fått. Men nu är det slut.

Hej då!

PS. Ping-Pong är också en favorit-restaurang i London. Det är en kedja så det finns flera.

Hemma

Hej då London!

Så var tiden här slut, jag åker hem om lite drygt fem timmar. Allt har gått bra med städning och elmätaravläsning och jag har även hunnit med en vända till Books for Cooks för lite last minute shopping.

Lite statistik om min vistelse här:

1. Jag åkte den 5 augusti 2007 och kommer hem den 8 mars 2008. Det innebär att jag varit borta från Sverige 217 dagar (skottåret beaktat). Inte illa med tanke på att jag tidigare inte varit utanför tullarna längre än en månad i sträck (jag tror att det rekordet sattes när jag och Johanna "ö-luffade" i Grekland på det glada nittiotalet.

2. Jag har haft 29 övernattande gäster om jag räknat rätt. Mamma, pappa, Emma, Anna M, Axel, Susanne, Jenny, Martin, Tomi, Maja, Digge, Tessan, Gunilla, Lotta, Ulrika, Monica, Kristian, Mattias, Klara, Jakob, Michelle, Magnus, Maggan, Bodil, Johanna, Andreas, Edit, Lisen och sist och minst (eller yngst ska man kanske säga) Harry. Och vissa har varit här mer än en gång. Axel och pappa delar första platsen med fem besök var men omfångsmässigt leder Axel som spendarat lite mer än en månad här sammanlagt.

Jag har varit här totalt 31 helger varav 9 har varit utan besök, dvs 22 helger med övernattande gäster. Bra jobbat, inte sant?

3. Därutöver har jag haft andra besökare, som inte sovit över. Dessa räknar jag också till 29 och det är Sevim, Hayrretin, Arin, Katja, Magnus E, Anders, Andreas, Linn, Sanjay, Micke, Hugo, Håkan, Josefin, Simon, Isabelle, Kristoffer, Berit, Bernt, Eva, James, Anna H, Madde, Ebba, Horace, Fabbe, Marissa, Caroline, Joyce och morbror Olle.

4. På bloggen har det lagts upp 366 inlägg och till detta kommer alla roliga och fina kommentarer. Bloggen har besökts 4 544 gånger med ett snitt på 20,38 besökare per dag. Flest besökare hade jag den 3 augusti (55 st) och lågvattenmärkena var 1 och 24 december (4 besökare).

Trenden har varit lite nedåtgående men det är klart att jag inte bara skrivit för pappa vilket jag ibland har trott att jag gör. Pappa lägger inte upp kommentarer på bloggen men sms:ar en kommentar nästan varje morgon på väg till jobbet.

5. Jag har mest hållit mig till London men har förutom huvudstaden hunnit med Birmingham, Milton Keynes, Cambridge, Stratford-upon-Avon och Manchester. Resa runt i England/Storbritannien får man säga att jag har kvar mao.

6. Vad kan jag då rekommendera i London? Inte helt lätt att välja men det känns så här:

Defining moments: Olika ställen kring floden, Notting Hill, Queensway och Kenstington Gardens/Hyde Park.

Fik: Gails (trots att de tagit bort avokado och skink-mackan vilket jag är skitsur på), Hummingbird Bakery och Fernandez & Wells.

Restauranger: Det här är hur svårt som helst men följande kommer jag att längta tillbaka till. Assaggi, Fifteen, Gilgamesh, Gordon Ramsay, Tamarind, Tapas Brindisa och Zuma. Och för lite enklare mat Carluccios, Fresco, Gourmet Burger Kitchen, Kiasu och Marks & Spencer.

Nu måste jag ge mig iväg. Skriver en rad efter fikat imorgon. Men sen är det över med den här bloggen.

Hej då London!

Helt slut

Idag har jag varit så ohyggligt trött så jag har inte vetat vad jag ska ta mig till. Samtidigt som jag haft ohyggligt mycket som skulle fixas. Det hela har resulterat i att jag nästan förlorat förmågan att prata engleska. Det har varit som att krafterna inte har räckt till för den extra ansträngningen. Synd att det skulle vara så sista dagen på jobbet med tanke på att jag tycker att det flutit på bra med engelskan på senaste tiden. Men spela roll.

Att jag är så trött beror väl på att det blivit sent de senaste kvällarna och de har inte heller varit alkoholfria. Samt att jag har en del att stå i.

Nu har jag iallafall skjutit ut mig från jobbet och lämnat in datorn och min engelska mobil (så ingen ide att ringa på den). "Ska du sluta och lämna tillbaka datorn, du som kämpat så för att få tillbaka den?" sa tjejen i IT-receptionen när jag kom. Kanske inte så konstigt att jag blivit en visa på IT men med tanke på att det är 10 000 anställda på företaget här i England hade jag hoppats vara lite mer anonym.

Dealen nu är följande. Jag ska samla ihop mina allra sista krafter och tvätta lite, packa ihop mina grejer och lägga ner allt jag ska ge till min hyresvärd, EuGin, i två flyttkartonger som flyttfirman lämnade. Sen har jag tänkt se Damages på datorn för TVn är ju väg hem så det är lite dåligt med underhållning. Kommer väl att ta evigheter att ladda ner men det är det värt. Imorgon kommer städfirman klockan 8.00 och då flyttar jag ner på Starbucks. De ska vara färdiga klockan 13.00 och då ska EuGin och jag inspektera städning en och läsa av elmätaren i källaren. Klockan 15 kommer de nya hyresgästerna, de amerikanska bankerserna och då drar jag mot Heathrow. Mitt plan går strax före 18.

Nu har jag ganska exakt 21 timmar kvar i den här stan. Har inte fällt en tår än så Ulrika ligger lite risigt till. Jag undrar hur vi ska se det om jag börjar gråta när jag landar eller på söndag. Det har vi inte gjort upp. Jag tycker inte att det kan räknas.

vicken dag!

Satan i gatan vilken fin dag jag har haft. Först inventory med EuGin, min hyesvärd. Han är bara för trevlig och bra. Vi gick igenom lägenheten och han var nöjd. Han hade inkluderat en orkide från Ikea på inventarielistan som jag inte lyckats hålla vid liv men det fick passera. Jag kommenterade att undervärmen i ugnen inte var så värst mycket att hurra för men jag sa samtidigt att det kanske inte spelade så stor roll eftersom de nya hyresgästerna är amerikaner. Jag sa det på ett skämtsamt sätt och jag tycker ju att jag känner EuGin ganska väl vid det här laget. "Funny that you say that" sa han. För när han visade lägenheten för den amerikanska tjejen sa hon tydligen att de aldrig lagar mat utan att att hon bara ville att han skulle installera en mikro. Hur ska man kunna sluta vara fördomsfull när folk alltid lever upp till fördomarna?

Sen kom Stefan och hans kollega från Alfa Moving för att plocka upp mina saker. Får tillstå att det varit det mest emotionella hittills. En stor stor lastbil från Sverige som står på Queensway för att hämta mina saker. Nära tårar men ändå inte inte. Jag lämnade dem med mina nycklar och drog till jobbet. När jag kom hem var alla mina saker borta men jag antar att det är så det ska vara.

Sarah, Nicky och Marissa bjöd på lunch. Värsta lyx-lunchen men jag fick lova att säga att vi varit på Pizza Hut när jag kom tillbaka. Vi åt trerätters och drack champange. I ärlighetens namn pratde de mest med varandra men jag hade trevligt så jag ska inte klaga. Och Sarah sa att jag inte FÅR komma till Beliein, där hon bor, utan att meddela henne.

Väl tillbaka var jag så mätt och trött så jag höll på att svimma. Ofattbart hur jag skulle få något gjort men tiden rann som vanligt iväg. Efter ett ärende på stan ringde Marissa och undrade var jag var någonstans, hon sa att Nicky var på väg att gå och ville säga hej då. När jag kom tillbaka till kontoret var det avtackning. Tal, "I am infections entusiastic" och presenter och kort. Jösses vad svårt att tacka för sig på engelska och uppträda korrekt. Jag har ju aldrig slutat på något jobb tidigare eg så jag har inte precis någon vana. Men det gick bra. Jag fick en kalender med bilder över London, en bok och ett supersnyggt armband. Och Michelle hade lämnat egna presenter, ett världsasnyggt halsband och en bagagetag. Ohyggligt härligt att bli så uppvaktad men lite läskigt att var så i fokus.

Efter firandet jagade jag hem. Jag har sen länge haft en date med morbror Olle den här kvällen och jag hade lyckats boka bord på Assaggi i Notting Hill. Av vissa (Sir Paul McCartney och Toby Young t.ex.) ansett som den bästa italienaren i London. Och jag kan bara instämma. Vilken mat!!! Gudomlig. Och vi hade supertrevligt. Vi började och avslutade med lite bag-in-box-vin hemma hos mig.

Imorgon är det sista dagen på jobbet, får se hur det kommer att kännas.

80 %

Av bloggens läsare kommer 80 % på fika på söndag. Vad det innebär i reella tal är lite osäkert men jag har cirka 15 besökare per dag och om de kommer i grupper om två och en halv blir vi 28 pers. Kanske lite högt räknat med jag tror att vi landar kring det. Eller lite mer. Kanske tre per grupp.

Leaving do

Fester är jag ändå ganska bra på. Är man i utlandet får man anpassa sig till kulturen. Helst hade jag bjudit hem alla till mig men det är en otänkbarhet med tanke på folks resvägar. Tumregeln lär vara att man inte få ha slin drink-tillställning mer än 100 yards från kontoret. Jag vet inte hur långt det är men jag fattar principen.

Så jag hade min do på Old Bank of England på Fleet Street. Ett stenkast från kontoret. Jag bjöd alla jag umgåtts med under min tid här, dvs både kollegor och andra. Jag hade bokat ett eget rum till oss och jag såg till att det fanns drycker när vi anlände och att det följdes av mat. Maten, en sorts sharing platters var ganska sjuka om jag får säga det själv. Jag hade tänkt mig att de skulle vara lite av "finger food"-karaktär men några små pajer anlände med potatismos, ärtor och gravy. Inte precis mingelmat. Men det slank ner ändå. Pajerna iallafall, ärtorna och såsen var ganska intakta hela kvällen.

Vitt vin gick bäst. Jag började med ett sydafrikanskt som funkade men inte precis var det godaste jag druckit så jag gick över till ett australiensikt. Det smakade ändå värre men jag tänkte att jag bara var stressad. När vi öppnade den andra flaskan av det visade det sig att det var något fel med den första, de smakade inte likadant. Så jag gick tillbaka men den första men då var det bara typ 5 cl kvar av den.... Pinsamt, jag fattar inte att jag gjorde det men de var schyssta i baren så det blev inte så jobbigt.

De som kom på drinkarna var Joyce, Dom, Caroline, Michelle, Sarah, Lizzie, Lauren, Manju, Marissa, Jo, Nicky, Anna, Bina, Jenni, Phil och Ainoha. 16 pers med andra ord inlusive mig själv.

Sammantaget är jag mycket nöjd med tillställningen. De sista var kvar tills stället stängde och de var glada och tyckte att jag haft en fin leaving do. Jag tog inte en enda bild trots att jag hade kameran i väskan. Men jag höll efter bästa förmåga koll på alla så att de hade vin eller vad de nu föredrog i glastet.

Gråta?

En fråga som jag funderar en del på de här sista dagarna är om jag ska klämma en tår eller två nu när jag åker hem (eller på någon av tackning eller dyl). Min kollega Ulrika sa när jag var så ledsen i början att jag skulle gråta när det var slut här. Aldrig i livet sa jag. Så man kan säga att vi har ett vad om detta. Grejen är ju att jag verkligen längtar hem så det känns egentligen inte sorgligt att flytta tillbaka. Men det är ju trist när saker tar slut och det är tråkigt att säga hej då till folk man gillar. Och jag är ju sentimental som få. På Sound of Music grät jag typ hela tiden och jag blev även fuktig i ögonen på Dirty Dancing även om det var en helusel föreställning. Det står lite och väger mao, jag lovar att skriva hur det blir.

Middagen igår med Marissa, Caroline och Joyce blev hur trevlig och lyckad som helst. De glömde tiden och plötsligt var klockan halv tolv och de höll på att missa sina t-banor och tåg etc. Ett bra betyg. Jag har lite dåligt samvete för att jag tvekade om att bjuda in Joyce (ville lite ha Marissa och Caroline för mig själv men vet ju hur jobbigt det var i början och Joyce är supertrevlig). Hon var värsta bästa gästen och skar sallad och gjorde dressing och var enormt tacksam att hon fick komma med. De engelska tjejerna kastade sig i soffan direkt och jag gav dem då i uppgift att öppna vinet. Vilket var för svårt, de slutade med att de mölade ner halva korken i den ganska schyssta chablin jag köpt. Ja, ja, det gick ner iallafall.

Bildspecial från helgen (och pappa)

Camden.
Warrington i Maida Vale. Finfint och alla mycket glad och nöjda efter vår middag där i fredags.

Mamma dricker afternoon tea på Fortnum and Mason. Världsklass.

Tower Bridge och Frida och några andra.

Mamma och jag utanför Pret vid Trafalgar Square

Det är verkligen hur fint och vårigt som helst här i London.

Pappa har fotograferat. Nu ska jag hem och laga middag till Caroline, Joyce och Marissa.

Inbjudan!

Missa inte inbjudan (inlägg från den 28 februari) samt anmälan här bredvid.

Sista måsten

Det är så himla mycket jag vill hinna med innan jag åker hem. Tur att mamma och pappa är schyssta och ställde upp på några måsten idag. Först camden market, jag har varit i området tidigare eftersom en av mina favvo-restauranger, Gilgamesh, ligger där men jag har inte varit där på helgen på marknaden.

Vad ska man säga om marknaden? Tja, den ser ut som de flesta marknader man sett världen över. T-shirtar med skämt-tryck, smycken, fula kläder, hemproducerade saker etc. Helt ok men jag är inte ledsen att jag inte varit där tidigare.

För lunchen hade vi sedan bestämt att vi skulle äta dim sum på Royal China. Helt sjukt att jag inte gjort det tidigare med tanke på att det ligger i mitt hus och ska ha bland Londons bästa dim sum. Vad som också är helt sjukt är vilket tryck det var på restaurangen. Det är ett stort ställe men det var fullsatt och massor av sällskap som köade för bord. Rena rama kriget därinne men vi lyckades beställa take away som var klar 40 minuter senare. Och vilka små ljuvligheter!! De äter jag gärna igen om jag slipper kriga för dem.

Nu har mamma och pappa åkt hem och jag har ägnat kvällen åt personal admin. Det är liksom en del som måste ordnas veckan som kommer. Kvällarna är bokade. Imorgon ska jag ha kollegorna Caroline, Marissa och ev. Joyce över på middag. På tisdag ska jag shoppa på Liberty som har en kundkväll. På onsdag har jag leaving do och på torsdag ska jag äta middag med morbror Olle. Fredag kväll är obokad. Och lördag kväll åker jag hem. Nu är det verkligen nedräkning.

Kronjuveler och fulla ryssar

Säga vad man vill men London bjuder på upplevelser mest hela tiden. Angenäma och mindre angenäma. Eller bjuder och bjuder, inträdet till The Towern där vi såg juvelerna var 16.50 pund per vuxen. Men vilka smycken vi fick se! Jag undrar som Anna M om det verkligen kan vara de riktiga vi fick se. Hela Towern och området däromkring var också kul att se men vi gjorde det snabbt, pappa skulle ju på Trollföljten och jag ville komma hem och softa. Men som alltid när jag är på museum och liknade drog shoppen och där hittade vi fina grejer. Jag köpte manchettknappar till mig själv, ett par örhängen till Marina (hon som hjälpt mig att få hit datorn, tveksamt om hennes prestation bör belönas men hon har ju trots allt hjälpt mig) och ett par örhängnen tilll mamma.

Mamma har prickat in sin resa hit bra. Det är nämligen mors dag här imorgon så det blir två mors dag för mamsen den här våren. Jag tror idock nte att hon har planerat det.

Middag idag intogs på en av kineserna på gatan, Tom Kang tror jag den heter. Vi hade trevlig och åt anka när ett par ryska rejält fulla killar entrade restaurangen. Att de fick bord trots att det var fullt och kö övergår mitt förstånd. Tyvärr hamnade de brevid oss och förde ganska mycket liv. Till att börja med var det lite kul för de försökte köpa alkohol från personalen men fick nobben etc. Men när de försökte slå sig i slang med oss på svindålig engelska var det roliga slut. Vi gick trots att vi inte fått alla rätter och betalade i dörren. Ocoolt beteende men kändes som det enda rätta just då. Vi drog oss till minne en studie som kusin Lottie berättat om som sa att ingen vill semestra med ryssar, inte ens andra ryssar.

Nu har vi sett en Jane Austen-rulle, Sense and Sensibility, nyheterna där de fortfarande nästan bara pratar om prins Harry samt även lite från den engelska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Nu hörde vi i och för sig inte alla bidrag men jag tror inte att de blir farliga i år. Det är liksom inte den engelska musikeliten som ställer upp. Helt annorlunda jämfört med Sverige mao...

Mera gäster

Det är härligt att få gäster och idag kom några till, dock inte för övernattning. Pappa hade bjudit hit Ebba, Horace och Fabbe. Horace har haft någon gästprofessur-pryl här den här veckan. Vi körde drink hos mig för att visa var jag bor och sen skulle vi ut och äta.

Vid tiden för bokningen hade jag precis varit och ätit på Gordon Ramsay och pappa tjatade och undrade vad jag skulle hitta för fint ställe till det här gänget. Och jag kan ju vara lyhörd ibland så jag kollade in Gordon Ramsays hemsida och såg att han i februari i år öppnade en ny "gastropub" i Maida Vale, dvs inte så långt från mig. The Warrington. En anrik pub som Gordon införskaffat för det facila priset 5.2 miljoner pund. Hur han ska kunna dra in de pengar är en gåta men det går väl bra för honom så det ordnar sig säkert.

Men iallafall. Warrington var bokat och vi drog dit. Pappa hade tagit med Fabbe som är 11 år till Ice Bowl för att spela spel och vad de nu har där och det var en hit för det var snart sagt omöjligt att få med honom när vi skulle gå.

The Warrington hade god mat men var väldigt stimmigt. Så inte så lätt att prata allihopa. Men englsk mat fick vi. Ebba och jag å Steak and kidney pie osv. Jag får tillstå att jag inte är så galen i det brittiska köket men när man får det så här går det ner.

I morgon verkar det bli kronjuvelerna och mamma vill gå på någon marknad. Jag försöker få ur henne vad för sorts marknad hon är intresserad av eller vad hon vill köpa men det är svårt. För egen del är jag sugen på Camden Market för jag har inte varit där än men jag tror kanske inte att det kommer falla mamma på läppen. Pappa ska gå och se en afrikansk uppsättning av Trollflöjten. Herregud vad han är intresserad av knäppa grejer min far.

Välkomna på fika!

Jag kommer ju hem sent nästa lördag kväll, dvs den 8 mars. På söndagen den 9 mars har jag öppet hus mellan 15 och 18. Kom förbi och fika. Jag längtar så fantastiskt mycket efter alla så jag hoppas att många många har möjlighet att titta förbi. Ta med familjer.

Inbjudan kommer bara via bloggen. Meddela om du kommer genom att rösta i omröstningen här bredvid. Eller hör av dig direkt till mig.

Välkomna!

Harry och Harry

Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry har åkt hem idag. Jag ska inte sticka under stol med att det var lite maxat stundtals för mig som är van att rå mig själv och jag känt mig nervigare än jag vill vara men mest var det härligt att ha dem här. Och det blev extra roligt att de var så nöjda och hade en finfin semester. Harry var råsöt i morse och gav mig en stor kram när jag gick till jobbet så allt är förlåtet, från min sida vill säga. Vi får se om Harry fortsätter säga "jag vill ha min mamma" så fort han ser mig när vi träffas i Stockholm.

På eftermiddagen landade mamma och pappa. De kom förbi jobbet och hämtade nycklarna och sen åkte de mammas favvo-buss, nr 23, hem till mig. Vi har haft en slapp kväll med hamburgare från GBK, Jamie på TVn och sen började vi se en Bollywood-rulle. Det var dock ingen sång och dans så pappa gick och lade sig och jag och mamma bytte till BCCs nyheter som BARA pratar om prins Harrys krigande i Afganistan.

Sagan om min laptop

Om jag vetat hur mycket meck det skulle bli att få hem den förlorade laptopen vete fanken om jag inte hade struntat i den. Detta har hänt:

• Fredagen den 15 feb tidigt på morgonen blir jag av med laptopen i eller i närheten av säkerhetskontrollen på Mumbai flygplats.
• Onsdagen den 20 feb får jag, efter oändligt många samtal, besked från Anajta på BA att de hittat min dator i securityn. Hon kan inte få ut datorn utan den måste hämtas av någon som kan mina lösenord etc.
• Torsdagen den 21 feb skickar jag en kopia av mitt pass, min biljett, info om datorn och en bild på denna till Marina, min kontakt i Mumbai.
• Marina är inte världen snabbaste så torsdagen går men på fredag den 22 feb skickar hon en som hämtar upp min dator. "Gud har hört våra böner" skriver hon samt "Now what?". Now what???? Tja, vad sägs om att skicka datorn till mig?
• Ingenting går som sagt fort samt men i måndags, den 25 feb, får vi ihop det och Marina skickar iväg datorn med DHL, den ska vara framme hos mig inom 48 timmar.
• DHL har en tjänst på sin hemsida där man kan följa sitt paket om man har dess air-bill-nummer och eftersom jag varit mycket angelägen om att få min datorn har jag kollat den ganska ofta.
• Tisdag förmiddag den 26 feb lämnar datorn Mumbai.

Känns som att de hela är på rätt väg så jag lämnar jobbet. När jag kommer in dagen efter, dvs onsdag den 27 feb ser jag följande på DHLs hemsida:

• Tisdag kväll den 27 feb anlände datorn till Heathrow London
• Senare tisdag kväll skickas datorn till Mumbai för att tidigt på morgonen skickas vidare till New Dehli.

???

Jag skriver till DHL som förklarar att de har problem med avsändaren, tydligen är det någon form av information som saknas på paketet. Problem med avsändaren, jo tack, det har jag också.... Efter ytterligare mejlande med Marina säger hon att problemet ska vara löst, att de berodde på något med tekniken och att datorn bara ska bli 24 timmar försenad på grund av detta.

Vid det här laget skrattar jag mest åt det som händer. Jag behöver i och för sig datorn badly eftersom den lånedator som jag har inte ger mig tillgång till personliga foldrar där jag ha massor av viktiga mejl etc men jag orkar inte oroa mig och stressa längre.

Strax innan jag går från jobbet i går onsdag, den 27 feb, ser jag på DHLs hemsida att datorn nu skickats till Leipzig i Tyskland. Inget kan nu förvåna mig, det känns mest bra att datorn finns i Europa för Indien är jag rätt trött på.

När jag kommer in på jobbet i morse har datorn anlänt till Midlands - UK och sedan skickats vidare till Lambeth. Jag frågar Dom var det ligger och när han svarar södra London känns det som att jag snart ska få min dator. Och mycket riktigt, vid 11-tiden hör de av sig från repan och jag har ett paket att hämta.

Jag hastar ner, plockar upp paketet och sätter igång datorn. Först strular den pga dåligt batteri men sen får jag igång den. Det blir ganska snart klart att skärmen har fått en smäll. Det är en massa färgglada streck som inte ska vara där. Jag frågar Dom, som är vår IT-kille om det finns något man kan göra. Han bänder lite på skärmen och då sabbas den ännu mer. Nu funkar bara ungefär en tredjedel av skärmen. Bara att gå till IT och lämna in datorn. Med lite tur ska jag få tillbaka den imorgon men jag har inte alltför stora förhoppningar....

Sound of Music - Musikalen

Behöver man gå och se. Helt underbar. Nu är jag i och för sig värsta fanet men ändå. Världsklass. Hela kvällen världsklass tycker jag och jag är säker på att Anna, Edit och Lisen håller med. Killarna fick roa sig på annat håll.

Vi började med middag på Benihana. Ett ställe som rekommenderades av Doris, Jennys dotter. Jenny som var här med Susanne i höstas. Benihana har japansk mat som till stor del tillagas vid bordet. Fried rice så knivarna yr och eldsvådor och show. Edit och Lisen älskade showen och jag och Anna var nöjda med maten och hela stället. Sen fick vi småspringa till teatern. Vi hade ruggigt bra platser (Royal Circle lät lovande och var det också). Och föreställningen jättehärlig. Edit och Lisen hade sett den på dvd två gånger innan så de kunde storyn. I pausen var jag vild och galen och vill köpa allt i "my favourit things"-shoppen inklusive hiskeliga t-shirts i rosa med patchwork-applikationer. Men här var Edit och Lisen föredömliga och sa att de inte tyckte att de var snygga så jag fick nöja mig med ett par program, CDn och godis.

Imorgon åker familjen M hem. De verkar mycket nöjda med sin London-vistelse och kronjuvelerna på Towern framhålls som en favorit. Ska ev. försöka locka med mamma och pappa dit i helgen. De kommer imorgon eftermiddag så de kanske springer ihop med familjen M på Heathrow.

Dirty Dancing - Musikalen

Behöver man inte gå och se. Jag undrar om ens de största fansen får ut något men svårt att avgöra, jag är ju inte en av dem. Imorgon blir det Sound of Music med Anna, Edit och Lisen. Skönt med lite kvalite som omväxling.

Familjen M verkar ha haft en bra dag. Notting Hill, Towern och sen shopping.

Måste sova nu. Är precis hur trött som helst efter att ha delat rum med Harry igår natt. Jag ville se Damages så jag tog bäddsoffan och Harry sover i vardagsrummet. Eller sover och sover. Han gjorde det inte klockan sex i morse iallafall.

Tidig morgon

Gårkvällen ägnades åt Alfapet, på engelska. Julklapp från Axel som Anna hittade. Trots att jag borde haft ett försprång åkte jag på råspö. Irriterande men sant. Anna och Andreas är fördjävliga på ord och språk. Jag kom bara på att lägga ord som ingår i typ Edits vokabulär. He, is, on etc. Och dessutom var jag otaktisk och gjorde upplägg så Anna som kom efter mig kunde lägga ord som gav tre gånger ordpoängen. Tror inte att en revanch ikväll kommer att ge något annat resultat men jag är lite sugen på att försöka.

Kom upp tidigt idag (barn är fantastiska...) och var på jobbet nästan en timme tidigare än vanligt. Lunch på Nobu (japan med stjärna) tillsammans med fd kund och en kollega. Ohyggligt god mat, vi tog Bento-lådor. Särskilt god var en rå tonfisk med dressing på ponzu (en japansk citrusfrukt). Sen fick jag Bento Chocolate dessert som var en fondant med grönt-te-glass till.

Nu ska jag hem och möta upp familjen M. De skulle köra London Eye idag. Jag tror att det kan ha varit uppskattat. Tjejerna såg mycket fram emot det.

Barnfamiljssöndag

Om jag tycker att jag haft det lite maxat den senaste tiden har det bara varit en förberedelse för detta. Harry vaknade klockan 05.00, för egen del hörde jag dock honom först vid halv sju.

Vid 10-tiden gav vi oss ut i parken för att inspektera Princessan Dianas lekpark och jaga duvor som är Harrys favoritaktivitet. Vi hade också köpt pumpafrön för att Edit och Lisen skulle kunna mata ekorrarna. Oklart om det var en uppskattad föda för ekorrarna men tjejerna gillade matandet. Själv hade jag lite av en nära-döden-upplevelse eftersom Harry satt i mitt knä och skulle äta ostmaka men han gav i princip allt till duvorna (kanske som plåster på såren för att han jagat dem så ihärdigt) och det gjorde att vi hade enormt mycket fåglar omkring oss. En utmaning för en fågelfobiker.

Efter en timme eller en och halv i praken tog vi tuben till Embankment där vi åt Sunday Roast på Haha (intessant namn på en reasturang, iallafall för svenska öron). Från Embankment tog vi båten till Greenwhich där vi spanade in Observatoriet och Noll-meridianen/Greenwhich Mean Time. Jättekul och fin utsikt över London. De hade även en Camera Obscura som gjorde Andreas väldigt uppåt. Sen promenerade vi norr ut mot O2 där vi skulle se Tutankhumun. Väldigt kul att se men vi kroknade på slutet, allihopa. Hemma igen klockan 8, dvs efter 10 timmar på stan. Puhh. Tjejerna är ett under och de är intresserade och snälla. Och söta.

Nu läses det saga. Jag brukar normalt ha svårt att somna på söndagkvällar men jag tror inte att det blir ett problem idag... Nedan följer lite bilder från dagen.

Harry

Edit, Lisen och Andreas på Noll-meridianen

Fika i parken

Full fart

Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry har anlänt. Första timme hände följande.

1. En liten tallrik gick i fyra bitar
2. Harry, 2 år, låste in sig i gästrummet men lyckades även låsa upp dörren. Puhhh det tyckte jag var lite läskigt. Harry själv var ganska skakad också men föräldrarna höll sig lugna och systrarna skrattade mest.
3. Harry gick loss på 1000-bitarspusslet och spred bitarna i vardagsrummet på mindre än 20 sekunder.

Vi fikade snabbt och gick sen till parken. Tyvärr var lekparken, Princess Dianas Memorial Playground, stängd för dagen men det var kul ändå.

Vi körde kinesiskt till middag. Set menu och crispy duck. Mycket uppskattat, särskilt av oss vuxna. Nu läggs barnen. Anna läser Tsatsiki för Edit och Lisen och Andreas berättar/läser Guldlock för Harry.

Superhärligt att ha dem här men också skönt att få sitta i soffan och blogga en stund. I morgon ska vi titta på Tutankhamun, jag hoppas att det blir kul.

Munna Bhai M.B.B.S.

Starring bland annat Bollywood-mega-stjärnan Sanjay Dutt. Vilken rulle. Den hade liksom allt. Lite action i början. Sen humor, allvar, familjeproblem, livsvisdomar och kärlek och emellanåt sång och dansnummer. Gökboet möter Awakening och Jane Austen och Shakespeare. På Hindi men med engelsk text. Jag ska villigt erkänna att jag var nära att stänga av efter typ två trejdejdelar men att jag hängde i och sen grät en tår slutet. Man kan med andra ord säga att filmen vann. En jobbig grej var att den var så lång. Nästan tre timmar och jag började ju kolla först vid 23. Har kollat på de andra filmern och det verkar vara standarlängden.

Sammanfattningsvis kan den nog ändå bara rekommenderas till folk som gillar Indien och det indiska. Det krävs ett visst mått av välvilja för att uppskatta Munna Bhai. Vad gäller Mr Sanjay Dutt så är hans kändisskap en gåta för mig. Han är visserligen ganska charmig men ser ut som en dåligt underhållen Bruce Willis med påsar under ögonen och mage. Och han ser inte särskilt indisk ut men det är kanske typiskt. Han måste lätt vara 45 eller 50. Det enda han har är att han är lång och det verkar vara något mycket fint i Indien, det kanske är det som gjort honom populär?

Rullen finns iallafall att låna hemma hos mig för den intresserade. I cirka två veckor till här i London och sen i Stockholm.

Nu kommer familjen M om cirka 3 timmar. Planen är att få Edit att skriva om familjens vistelse här på bloggen. Vi får se hur det går.

Gud har hört våra böner!!

... skrev min indiska kollega Marina imorse. Datorn äntligen uppplockad och den är tydligen min. Gud??? Jag trodde att det var mitt idoga ringande och jagade som gjort det. Men men. Tyvärr försökte jag göra mig lustig över Gud och bönerna-uttalandet för min kollega Manju som är från Indien och vi kan väl säga så mycket som att hon inte förstod vad jag tyckte var roligt. Extra synd eftersom Manju varit schysst och tagit med mig på lunch med en polare idag.

Har städat och gjort fint inför Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harrys ankomst i morgon. Nu ligger jag i soffan och kollar TV, ett program som heter Celebrity Ding Dong. Det är en frågesport mellan kändisar (celebrities) och svenssons (civilians). Frågorna bygger på tanken att de två olika grupperna inte har en aning om hur de andra lever. Andra frågan var om det var fler poliser som övervakade rättegången av OJ Simpson eller öppningen av ett nytt IKEA-varuhus i Edmonton. Ikea var rätta svaret och på det följde skämt om byggande av Billy-bokhyllor. Kamprad har slagit här också. Heja Sverige.

Om jag orkar ska jag nog klämma en Bollywood-rulle ikväll. Sevim eld och lågor över de filmer jag köpt i Indien. Känns bra, då är det nog kvalitetsfilmer för hon är en kännare.

Tjejmiddag på Queensway

Gårdagens tjejmiddag mycket lyckad om jag får säga det själv. Maten blev ok. Jag hade låtit mig inspireras av en varm sallad i Jamies senaste kokbok. Ungsgrillade grönsker som blandas med sallad. Jamies sallad är sofistikerad medans min var mer av karaktären släng ner allt och lite till. Tyvärr var brödet jag köpt tort och ostarna trista men Eva var en klippa och hade köpt jordgubbstiramisu på M&S så det blev på det hela taget riktigt gott.

Jag hade lagat mat för ett helt kompani i vanlig ordning. Vi kunde lätt ha varit 10 istället för 5. Har varit duktigt och ätit lite rester idag men nu har jag slängt det mesta. Ska snart ge mig loss på tirmasun dock, den var läcker om jag inte missminner mig.

Tjejmiddag

Ikväll. För Sevim, Eva, Madde och Anna. Så jag måste dra nu. Vet inte hur sent det blir och om jag orkar blogga mer ikväll. Ska hem och laga varm sallad. Låter vidrigt när jag skriver om det men förhoppningsvis blir det ätbart. Har köpt ostar och vin annars och det brukar man ju kunna stå sig fall om nöden kräver.

Åt lunch med min kollega Jenni idag. Hon är den bästa tant jag känner. Eller lady ska jag kanske säga med tanke på att hon är engelska. Men hon är mer en tant. På ett bra sätt.

Datorn återfunnen!

Tror/hoppas jag. För bra för att vara sant men i morse pratade jag med Anita (eller Anajta som hon säger) som sa att securityn på Bombay Airport har hittat en dator som matchar min beskrivning. Jag hoppas verkligen verkligen verkligen att det är sant. Nu återstår bara den lilla övningen i att få hit den. För securityn lämnar bara ut den mot en massa identifkationshandlingar och jag måste få någon kollega från kontoret i Mumbai att åka ut och hämta datorn. Men det verkar som att det kan komma att funka så jag är glad som en lärka. En trött lärka dock. Vet inte riktigt vad som hänt men jag är ruggigt trött för tillfället.

Idag hade min efterträdare genomgått sin introduktionsutbildning och vi träffades för lunch. Hon är supertrevlig och tokpå så det känns bra att lämna över till henne. Förutom farhågan att hon ska uträtta 1 000 procent mer än jag gjort vilket det i ärlighetens namn finns risk för. Jag brukar aldrig tänka så i vanlig fall men just nu gör jag det. Men men, när hon är upp to speed är jag hemma i Sverige igen så jag får nog aldrig veta hur det blev.

Nu ska jag hem och handla och förbereda för tjejmiddag imorgon med Eva, Sevim, Madde och Anna. Ska bli svintrevligt. Vet inte riktigt vad jag ska bjuda på men det blir nog något Jamie-inspirerat för han lagar sa j-la härliga grejer i sina program för tillfället. Kanske en varm vintersallad?

Trött

Nu är jag ohyggligt trött. Ska ev träffa Mange ikväll som är i London för ett seminarium. Det har knäppt till och blivit riktigt kallt här. Typ minusgrader och frost. Kan inte minnas att det varit så en enda gång tidigare den här vintern. Jag hoppas att det blir varmare och finare till helgen när Anna M med familj kommer.

Imorgon är min efterträdare på plats. Jag har träffat henne tidigare, hon heter Joyce och kommer från Nederländerna. Hon verkar mycket trevlig.

Måndag på Whittlebury Hall

Whittleybury Hall kommer man till genom att ta tåg norrut från Euston Station i London till Milton Keynes. Tåget tar mellan 30 minuter och en timme. Väl framme i MK tar man en taxi som tar cirka 20 minuter och sen är man ute på den engelska vishan. Betande kor, hästar i hagarna och gröna fält. Och ett hotell som försöker fånga såväl konferensgäster som spa-sugna.

Det här stället används otroligt ofta för utbildningar av oss. Det har t.ex. smeknamnet "Tax Prison" och om kurser förläggs till andra ställen händer det att deltagare eller de som ska undervisa åker hit ändå för att de inte läst inbjudan ordenligt. På det hela taget är folk ganska trötta på det här stället. Nu när jag är här för tredje gången inom loppet av sex månader börjar jag känna lite likadant. Kursen är dock lysande så jag klagar inte.

Nu börjar Damages snart, min favvoserie för tillfället. Den går på 3an hemma om någon villl se den. Glenn Close och Ted Danson i huvudrollerna. Verkligen superspännande. Så spännande att jag igår såg det avsnitt jag missade när jag var i Indien på BBCs hemsida. Med mitt mobila bredband kunde jag bara se avsnitt om mellan 10 sek och en minut åt gången och sen måste mer laddas ner (buffering). Det 45 minuter långa avsnittet tog cirka en och en halvtimme att se. Då gillar man ett program (och har inte lärt sig ladda ner).

Solig söndag

Fino igår var verkligen finfint. Spanskt ställe med tapas och andra spanska rätter. Stället ligger i på gränsen till Soho, på Charlotte Street som går parallellt med Tottenham Court Road. Vi åt pimentos de padron (eller minfältet som gudsonen kallar dem eftersom vissa av de små gröna paprikorna är superstarka och andra inte och man kan inte se skillnad på dem), spanska korvar, räkor i olja och vitlök, några bönor, grillad purjo med en röd sås som Bodil kände till sen tidigare och säkert något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Allt sköljdes ner men en ohyggligt god Rioja som Bodil valde. Till efterrätt fick Bodil ostar och jag tre olika Turron (nougat).

På vägen hem i taxin kände vi att vi gärna ville få en drink eller något i den stilen så vi åkte förbi BBB på Ledbury road som ska vara ett coolt ställe enligt Andreas (jag har aldrig varit där) och Lonesdale bar. Men vi fick inte komma in. Dålig stil men kändes bra i morse för jag var lite småbakis ändå.

Programmet idag var intensivt. Vi ville till Tate, vi vill promenera i solen, gärna både i parken och längs med floden, vi ville sova ut och vi hade bokat bord för lunch på Fifteen. Sen behövde Bodil vara på Paddington klockan 4. Allt hanns med men vi var inte så himla länge på Tate om man säger så. Fifteen bokade vi in igår kväll när Bodil berättade hur mycket hon gillar Jamies matlagningsprogram och böcker. Vi kunde bara få bord till klockan 12 vilket eg. var för tidigt men maten är så himla god där så den slank ner trots att vi ätit frukost mindre än två timmar innan.

Jag följde med Bodil till Paddington för att vinka hej då vilket nog var bra för Heathrow Express hade signalfel och tunnelbanan var avstängd till viss del ut mot Heathrow. Fick bli taxi för Bodil men vi hittade några andra svenskar i taxikön som hon kunde dela med. De skulle med samma flyg och jag tror och hoppas att de hann.

Jag känner mig ganska trött nu men har motstått frestelsen att sova en sväng, jag vet att jag sabbar nattsömnen då och jag vill verkligen komma in i rätt gängor. I morgon ska jag till Whittlebury (ligger utanför Milton Keynes dvs en och en halv timme utanför London) för en tvådagarskurs, jag ska vara med och ge feedback på kursdeltagarnas presentationer. Ska bli jättekul. Ikväll tror jag att jag ska kolla in en Bollywood-rulle och bara ta det hur lugnt som helst.

En snabb uppdatering

Igår käkade vi middag på Urban Turban. Vi kom ut sent, mycket som behövde diskuteras medans vi kalasade på en flaska luxemburgsk champagne och salt och vinäger chips. Urban Turban är ett nyöppnat ställe på Westbourne som serverar indisk mat i tapasformat. Intressant att vi gick dit med tanke på att jag bara ett par timmar tidigare sagt (eller eg. skrivit) att jag inte vill äta indiskt på mycket länge igen. Men men, jag är ju en sucker för att testa nya grejer så det kändes helt rätt. Trevlig och bra ställe tycker jag. Bodils drink lämnar lite övrigt att önska men jag tycker kanske att man får skylla sig själv när man beställer en indisk pina colada med ros-vatten...

Jag undrade lite när jag gick och lade mig och Indien-tiden skulle sitta i och jag skulle vakna tidigt men inte då, Bodil väckte mig vid halv elvatiden. Ingen jet-lag åt det här hållet mao.

Efter frullen som Bodil lagat drog vi ut på stan. Vi började med Notting Hill och spanade in kläder längs med Westbourne, fikade på Gail's och spankulerade på Portobello. Sen tog vi oss in till stan i form av Tottenham Court Road. Där ligger ett gäng inredningsaffärer och Bodil ville gå på Habitat. Jag lämnade Bodil där och gjorde en liten egen utflykt. Jag skäms verkligen att säga det men jag har glömt mobilladdaren i Indien och jag trodde att jag hade en extra på jobbet så jag drog dit för att kolla. Tyvärr hade jag inte det. Det borde innebära att jag har en extra här hemma men jag kan inte hitta den. Om någon som varit här på besök har en gissning på var den kan finnas får ni gärna höra av er. Annars får jag köpa en ny imorgon. Det är trots allt ett mindre problem än laptopen.

När träffades igen gick vi till Regent Street och kollade in Cos, Liberty och Hamley's. Bodil shoppade på alla tre ställena. En blus, en plånbok och leksaker till Hanna. Superfina saker.

Nu ska vi dricka vin och sen ska vi äta spanskt på Fino.

Tebaka

Nu är jag tillbaka i Europa. Orkar inte gå in på laptop-skiten men vi kan väl säga så mycket som att jaga inte känner mig helt oskyldig till försvinnandet och det gör det hela lite värre. Jag kan inte direkt komma ihåg att jag gav datorn till någon på flygplatsen i natt innan jag gick ombord på planet men fan vet med tanke på hur trött jag var när det var dags för boarding klockan 02.15.

I den försvunna datorn fanns en bloggtext som jag hade tänkt lägga upp om det trådlösa nätverket funkat i business launchen (osäker på hur det stavas men ni fattar vad jag menar). Titeln var hatkärlek och även om det är starka ord med hat och kärlek beskriver det ganska väl hur jag känner för Indien. Det är ett helt ohyggligt coolt och fantastiskt land med alla människor och djur och språk och religioner osv men sen är det också så ohyggligt jobbigt för mycket tar otroligt lång tid och det är massor som inte funkar och så är det en massa barn som tigger från en så fort man kommer ut på gatan och det har jag verkligen svårt att stå ut med.

Vad hände undrar kanske den som läste bloggen i tisdags, då var jag ju vid ganska gott mod. Onsdagen var bra men intensiv arbetsmässigt. På kvällen, efter mer än 12 timmar i ett fint men tyvärr illaluktande konferensrum, hade vi tänkt ta oss ner till centrala Mumbai och äta på en fiskrestaurang som skulle vara mycket bra. Vi fick dock rådet att hålla oss på hotellet pga att de gripit en person vilket kunde förorsaka oroligheter. Tyvärr fattade jag inte så mycket mer än så av vad det handlade om.

Men men, vi bodde ju på ett bra hotell med flera restauranger så vi fick käka där och valde Shanghai för att få kinamat som omväxling. Maten mycket god och avslutades med mintchokladglassen med salta kex. Allt sköljdes ner med indiskt vin som holländske Henk propsade på att vi skulle dricka. Jag tycker att det är en lovvärd princip att man ska dricka och äta det lokala men vad gäller vinet så förstår jag varför Indien inte slagit igenom som vinland ännu. När jag kom upp från middagen och var jag precis hur trött som helst och ville stupa i säng. Men inte förrän jag hade bloggat. Strul med nätverket. Så himla typiskt. Och problemet i dessa lägen är ju att man (jag) inte lägger ner direkt utan att man (jag) försöker och försöker och försöker. Och blir argare och argare och argare. Till sist messade jag Axel som styde upp saken.

Torsdagen var det avslutning på projektet och eftermiddagen ledig för fyra sjättedelar av gänget. Innan vi drog blev vi avtackade med tal och presenter. En blå glaselefant med silverdetaljer i ett fint skrin av blå sammet. Klar vill-ha-känsla.

Sen ville vi se stan och shoppa men eftersom vi genom hela projeket har behandlats som kungligheter var det inte tal om att vi skulle få ge oss iväg på egen hand. Nänämensan. Vi skulle ha chaufförer (två bilar till fyra personer) och en guide, Tahmina, som är manager och i vanliga fall jobbar med transfer pricing fick nu nöjet att ta hand om oss. Hur jag kunde säga att jag ville shoppa är ofattbart men det bara slank ur mig. Jag är ju inte så mycket för sevärdheter. Så nu bar det iväg till sari-butiker och guldsmeder och mera indiskt hantverk.

Som tur var var vi nu fyra personer och jag kände inte samma press att köpa saker hela tiden för att göra guiden glad. Men ett par grejer blev det ju. I ärlighetens namn blev det inte så mycket tid för shopping heller, trots att vi var ute i cirka fem timmar för vi tillbringade säkert tre timmar i bilköer och en timme hos guldsmeden där Paul köpte en ring till sin fru för 70 000 rupies (typ 12 000 kr). Jag hoppas hon gillar den. Jag gjorde det inte. Sammantaget kan man väl säga om det indiska att det är otroligt fint på indiska flickor/kvinnor (det indiska herrmodet ger jag inte mycket för....) men det är just på dem de passar. Mitt råttfärgade år och gråbleka hy behöver andra färgskalor.

Efter detta drog vi till The Gateway to India som är en triumfport i Mumbais hamn. Byggdes tidigt 1900-tal för att någon brittisk kung skulle komma på besök. När man ser turistbilder från den här stan är det ofta den här som avbildas. Mycket folk och fåglar så jag kände mig inte så kaxig. En typisk grej som hände här var att precis när vi hoppade ur våra bilar kom det fram en kille med en riktigt stor ballong, mer än en meter lång, och ville sälja ballonger. Henk gick loss på en förpackning med 10 som kostade 200 rupies (cirka 40 kronor), dvs rena rama rånet. Jag som inte hade handlat så himla mycket och hade ganska många rupies kvar slog till på detsamma. En kort stund därefter kommer en äldre försäljare med likadana ballonger fram till oss och förklarade att de som vi har köpt är en mycket mindre storlek än den som vår försäljare hade uppblåst. Och nu vill den nya försäljaren sälja de stora varianten till oss alterantivt kunde vi få byta vårt 10-pack till två stycken av den stora storleken. Vi avböjde men snubben följde efter oss hela tiden som vi var kvar i ormådet.

Henk var lite openminded och råkade därför ut för mer än det ovanstående. Han gav en pojke några rupies och då vill killen putsa Henks skor för om han inte gjorde det så skulle det bli som att han tiggde.... Henk gick med på detta men när det var klart ville killen ha 500 rupies så han kunde sätta upp en egen skoputsningsverksamhet. Och han gav verkligen aldrig upp utan förföljde oss i evigheter med mycket ledsna ögon och utsträckt hand.

Sista desitnationen på shoppingrundan var på min inrådan dvd-butik. Jag ville köpa Bollywood-filmer. Jag vet att de är skitjobbiga och knäppa men ändå. Sevim är som galen i Bollywood för tillfället så jag antar att jag är lite inspirerad av det. Samt att de indiska tidningarna, t.ex. India Times, har skrivit massor om att Sanjay Dutt, en mycket framgångsrik skådespelare i Bollywood (jfr Tom Cruise tror jag) gift sig för tredje gången och att hans systrar och dotter från ett tidigare äktenskap inte var bjudna. Tahmina hjälpte mig att välja men jag insåg efter ett tag att hon tog filmer som hon tycket var bra på riktigt. Jag fick förklara att jag ville ha "real Bollywood", dvs sång och dans. Hon såg lite förvånad ut men plockade fram några såna titlar också. Vi har ju ett dvd-bibliotekt på jobbet i Sverige och jag är säker på att mina svenska kollegor inte kan bärga sig tills jag kommer hem och ställer dit mina fynd. Storfilmer som Jab We Met, Aaja Nachile, Bhool Bhulaiyaa och Munna Bhai där Mr Dutt agerar. Alla på Hindi men med engelsk text om jag förstått det rätt. Bollywood ligger strax utanför Mumbai. Tyvärr hann vi inte besöka det. Får blir nästa gång.

Efter allt detta gjorde vi ett nytt försök med fiskrestaurangen men det var proppfullt pga Valentine så vi tog bilarna tillbaka till hotellet och åt där igen. Nu på Kebab och Kurri där vi åt i söndags. Schysst men jag känner att jag inte kommer vara sugen på indisk mat på länge nu.
Sen var det bara att gå upp på rummet och packa och göra sig i ordning för att åka till flygplatsen och flyga hem. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade in mig på ett flyg som gick 02.40. Internet funkade som sagt varken på hotellet eller flygplatsen och trots att vi åkte så sent var det kaos i trafiken och helt galet mycket folk på flygplatsen. En kille som verkade jobba där hjäpte mig att hitta var jag skulle checka in etc. och när vi sen stod där i kön sa han oupphörligt "tip, madam, tip. money, money. tip, madam, tip" tills jag gav honom några hundra rupies. Jag är inte förtjust i det där dricksandet, jag lär mig liksom aldrig vad som gäller och känner mig därför lurad mest hela tiden.

Det var i det här läget som jag kände hatkärlek för Indien och jag vidhåller nog den attityden. Härligt härligt men jobbigt jobbigt.

Nu har Bodil landat som hälsar på den här helgen. Jag är så glad för att hon kommer.

Lite bilder:


The Gateway

Nancy, Henk, Tahmina och Paul

En gata

Hotel Taj Mahal

Skit

Har inte kunnat blogga på ett par dagar och blev av med min engelska laptop på flygplatsen i Mumbai igår. Indien har sina baksidor... Skriver mer om ett tag.

Hälsningar från Indien

Syrran sms:ade precis:

Halloj! Hps allt bra. Indien kul men maxat. Internet funar inte pa hotellet sa det vore lovely om du hade lust att skriva en rad pa bloggen. Vi kunde inte ga ut ikvall pga av nagot gripande som ev skulle skapa upplopp. Sa vi at pa hotellet. Kinesiskt. Jag fick en efterratt bestaende av mintchockladglass o salta kex. Ohyggligt gott. Kram F

Klart man passar på och bloggar lite då. Kan tipsa om en bra film som utspelar sig i Indien, Darjeeling Limited, och som jag vet att syrran gillar också, för vi har sett den tillsammans i London:

Chennai

Den här resan är verkligen galen och härlig på ett sätt som tjänsteresor inte är så ofta. Och det har nog helt och hållet att göra med att jag är i Indien för här är det mesta ett äventyr. När jag kom ner till hotellreceptionen i morse klockan 05.30 fanns det någon bil som väntade på mig. Efter en kvarts väntan ordnade hotellet en bil till mig, det var en bil som kontoret ordnat som skulle hämta mig.

Senare under dagen fick jag förklaringen att chauffören ”goofed up” (försovit sig). Lite irriterande men vem är jag att ha synpunker på det?

Väl framme i Chennai, som visar sig vara gamla Madras, möttes jag av cirka 30 graders värme, en chaufför och en senior manager. Den här grejen med att städerna här i Indien har bytt namn sen jag gick på mellanstadiet har vad jag förstår att göra med att de vill göra sig av med den engelska arvet. Knepigt med tanke på mina bristande geografikunskaper.

Nåväl, Chennai ligger längre söderut så det var riktigt hett där. Senior managern ursäktade värmen och förklarade att de haft mycket bra väder de senaste dagarna, nämligen regn. Intressant att det kan ses som bra väder, så är det ju verkligen inte hemma. Varken i Sverige eller England.

Jobbet flöt på även om det var tråkigt att vara iväg på egen hand. Till lunch fick jag välja vad jag ville från Pizza Huts hämtmeny. Jag blev färdig lite i förtid vilket gladde kollegorna mycket för det innebar att vi hann med lite shopping och sightseeing. Gudars vad jag inte vill köpa prynadssaker och saris men det är snart sagt omöjligt att inte göra det när man har en entusiastiks kollega som vill visa allt fint de har. Jag försökte skylla på min närstående flytt tillbaka till Sverige för att det inte skulle bli diskussioner om de cirka en meter höga träskulpturerna av olika gudar. Men helt undan kom jag inte. Be aware där hemma, det kan komma att vara lite indiskt stuk på presenterna framöver. Fint indiskt hantverk.

Sen skulle jag se beachen. Och det kan ni också göra på bilderna. Det är världens näst längsta beach, efter Miami.13 kilometer och stans stolthet verkar det som. Se bilerna nedan där ni även får se min kollega. Det sjukt pinsamma är att jag inte fattade vad hon hette i förnamn. Jag har fått hennes kort men på det står det bara V.G. Vet inte exakt hur jag ska lösa detta för jag måste skriva och tacka för jag fick en present från henne som ett minne av dagen. En röd bonad med broderade guldpåfåglar. Precis vad jag önskade mig.

Appropå näst längsta stranden är det mer saker som är på andra plats här. T ex är Indien världens näst folkrikaste land, efter Kina och Mumbai är världens näst största stad, efter Shanghai. Eller möjligen tredje största för New York är tydligen med och tävlar. Men jag har varit i både NY och Mumbai och jag tror att Mumbai vinner.

En rolig grej var säkerhetskontrollen på inrikesflygplatsen i Chennai. De relativt nya reglerna när man flyger är ju ohyggligt irriterande och jag har i mitt stilla sinne tänkt att det måste finns en eller ett par ställen i världen där man ger blanka faan i bestämmelserna. Chennai är ett sånt ställe. Helt ok att ha två handbagage. Laptopen behövde inte läggas separat på bandet och inga problem att ta med sig en vattenflaska om man bara bar den i handen. Det fanns visserligen plakat där reglerna beskrevs men den praktiska hanteringen var inte lika rigid. Jag som inte är så noga med säkerhet och sånt blev riktigt uppåt. Om Chennai låg lite bättre till skulle jag försöka förlägga flygresor dit framöver.

Nu är jag tillbaka på hotellet igen. En mycket skamsen chaufför körde mig från flygplatsen. Han hävdar att det inte var han som försov sig men med tanke på att han bad om ursäkt minst hundra gånger så känner han sig lite skyldig iallafall. Spelade inte någon roll att jag gång på gång sa att det inte gjorde något och att allt hade ordnat sig ändå. Nu svimmar jag snart av trötthet så jag måste lägga av.

Jetlag

Efter en vända på stan och drinkar och middag med kollegor kände jag mig behagligt trött när jag kom upp på rummet vid halv ett-tiden i går kväll/natt. Så ohyggligt skönt att jag är så bra på att sova så att jag inte drabbas av jetlag. Hann jag tänka när jag somnade in. Hahahah. Vaknade klockan 03.00 och var naturligtvis klarvaken. Klockan 6.30 hade jag lagt så många harpor ppå mobilen så båda armarna var avdomnade men jag var pigg i huvudet. Yogade istället för att kämpa med att försöka sova en timme till. Idag har jag varit ruggigt trött men nu hoppas jag att jag ska kunna somna för om fem och en halv timme ska jag gå upp och åka till Chennai.

Men Indien rockar. Visserligen ohyggligt svårt att förstå vad kollegorna säger på curry-engelskan men vid middagen ikväll hamnade jag snett emot en kvinnlig partner som jobbat på firman i 38 år. Svincool. Om allt går vägen ska hon ta med mig på shopping på torsdag eftermiddag när jobbet här är avslutat. Finns med andra ord risk för att jag kommer hem med ett tjog saris etc. Måste försöka undvika det. Måste måste.

Indien!

Helt sjukt att vara här om jag ska vara ärlig. Det är så mycket annat som händer och det här är ju en jobbresa så när jag steg ut från flygplatsen vid 12-tiden indisk tid idag insåg jag i princip för första gången att jag faktiskt skulle besöka Indien och Mumbai, eller Bombay so vi väl säger i Sverige. Fråga mig inte om skillnaden för ibland säger de Bombay i England också men de indikerar då att det är ”fel” eller de snarare det gamla namnet. Om jag blir klokare på den här fronten lovar jag att skriva om det.

Flyget över var en dröm.Business kostar skjortan så jag är fortfarande tveksam till om det är värt det men jag hade en stol som gick att fälla helt och ett fotstöd som sammanlagt blev en säng där jag kunde sova cirka 5 timmar. Och då anländer man ju fräschare än efter 9 timmar i djungelklassen.

Eftersom det här är en schysst och ohyggligt välplanerad resa möttes jag, förutom av 25 graders värme, av en skylt med mitt namn när jag kom ut från flygplatsen. I välkomstkommitten ingick också en tiggande kvinna med ett litet barn på magen som följde mig över flygplatsparkeringen och sedan stod med handen cirka 10 cm från mitt ansikte och sa ”please, please” minst hundra gånger medans chauffören la in mina väskor i bilen etc. Det här är en del av indien som jag inte saknat, jag hoppas att det inte blir för mycket av tiggande och folk som hänger på en för det har jag svårt att klara av. Jag pallar inte att vara så hård och då ger dig sig inte. Chauffören var rar och berättade om de områden vi åkte igen och beklagade att det är så kallt här nu. Intressant perspektiv.

Nu har jag installerat mig på ett väldigt väldigt fint hotell, The Grand Central Mumbai (Sheraton) och mitt rum ligger på 18e våningen så jag har världens utsikt. Visserligen mest över en byggnadsarbetsplats men ändå. Jag kunde inte motstå frestelsen att sova en stund men lyckades faktiskt gå upp efter cirka två timmar så jag hoppas att jag ska kunna sova i kväll igen. Om två timmar ska jag träffa kollegor för drinkar och sen ska vi äta middag här på hotellet (kebab eller curry troligen för det är vad restaurange heter). Imrogon börjar vi granskandet.

Mera sol

Lika fin dag här idag. Efter en slapp (underbar) morgon drog vi Tate Modern och vandrade sedan längs kajen bort till Borough Market. Det var länge sen jag var där så det var fint att komma tillbaka och inse att det verkligen är en härlig marknad. Vi drack kaffe och åt fish and chips.

Nu har Johanna åkt och jag flyger om ett par timmar. Ska packa nu. En bra grej är att jag hittat lite sommarkläder. Det ska vara 25c där så mindre kul att köra vintergarderoben. Det som oroar mig mest med den här resan är förutom arbetsuppgifterna (som jag har dålig koll på) tidsomställningen. På tisdag ska jag t.ex. flyga över dagen till Chennai som ligger på Indiens östkust. Mitt flyg då går 07.05 och jag ska bli upphämtad på hotellet klockan 05.30. Jag tror att det är sex timmars tidsskillnad mot London vilket alltså innebär att jag ska gå upp cirka klockan 11 på kvällen London-tid. Huaa.

Får se hur det kommer att funka med bloggandet därborta men jag ska som alltid göra mitt bästa för att berätta vad som händer.

Sol, sol och idel sol

Solen har verkligen lyst på Johanna och mig idag, både bildligt och bokstavligt. Det har varit 12c och sol från en klarblå himmel. Efter sovmorgon och frulle promenerade vi genom parken till Oxford Street. Johanna överlycklig över vårkänslan. Efter lite shopping drog vi till Fifteen där vi hade bokat bord för lunch.

Fifteen är Jamies italienska restaurang där arbetslösa får en chans. Helt sjukt bra ställe som ligger vid t-bana Old Street, dvs lite åt nordost. Enda felet jag kan komma på är att inte Jamie själv var där. Väntat men man hade ju hoppats ändå.

Jag vet att jag har skrivit mycket om mat den senaste tiden men den här måltiden vill jag minnas så här kommer detaljerna.

Förrätter

J: Altamura bruschetta with freshly picked, dressed Devonshire crab, capers, agritti and lemon aioli

F: Carpaccio of Buccleuch beef (hung for 28 days) with marinated baby beetroots, marjoram, watercress and horseradish crème fraiche

Varmrätter

J: Pan-fried breast of Telmara duck with Tropea onions, potato al forno, beet leaves and pomegranate sauce

F: Char-grilled leg of lamb from Elwy Valley with a stem artichoke, dry porcini and ratte potato stew with salsa di dragoncello

Efterrätter

J: Amedei dark chocolate mousse with fresh raspberries, mocha cream and chocolate tuille

F: Caramel and pecan praline panna cotta with poached Sicilian pears and biscotti


Som sagt, ohyggligt bra. Hamnar nog bland de fem bästa måltiderna jag ätit här i London. Maten var också riktigt Jamie-mässig.

Efter den lunchen behövde vi minst sagt röra på oss så vi promenerade till Covent Garden där jag hade klipptid. Kändes lite kymigt att klämma in det så där men Johanna verkade ok med att strosa runt och sen sitta och softa i en soffa hos frissan medans jag blev klar. De fönade mitt hår rakt, enligt mitt önskemål, så nu känner jag inte igen mig själv när jag tittar i spegeln, Har en slags Jennifer Aniston-frisyr.

Det blir en soft kväll, jag bloggar medan J tar en lur. Jag undrar om hon kommer upp igen.

Väderprognosen säger att de ska bli 14c och sunny imorgon. Vi ska till Tate Modern och sen flyger Johanna till Stockholm och jag till Mumbai på kvällen. Livet leker.

Johanna på ingång

Johanna har landat och kommer hit vilken minut som helst. Och då slutar jag direkt att skriva.

Har haft en bra idag och nu har jag även hunnit städa lite hjälpligt här hemma. Bara en sån sak.

Nu är hon här....

Marichyasana D

Roligast idag: Att jag lyckades binda (dvs att händerna nådde varandra bakom ryggen) i Marichyasana D. Både höger och vänster. Med hjälp från yoga-fröken Roberta i och för sig men ändå. Ser kanske inte så märkvärdigt ut på bilden ovan men jag lovar dem som inte har provat den här övningen att den är supersvår och svinjobbig. Prova den som inte tror mig. Eller föresten, det är ingen bra ide. Don't try this at home. Börja yoga och gör det under överinseende.

The Ivy

Vi håller uppe tempot och åt middag på The Ivy idag. Kändisstället nummer ett här i stan. Kul att ha varit där och maten god men framförallt vill jag framhålla servicen som var något extra. Det satt två snubbar nära oss som vi tror var kända men vi vet tyvärr inte vilka det var. Köpte Hello magazine på vägen hem för att se om de möjligen figurerade där men så var inte fallet. Synd.

Nu ser vi Eagle vs Shark på dvd. Bättre än gårdagens film men jag är inte helt såld. Axel lägger pussel så jag tror att han är ännu mindre imponerad.

Axel åker hem imorgon. Tråkigt på alla sätt och vis men lite bra för figuren och ekonomin. Jag tar helt på mig ansvaret för de senaste dagarnas restaurangorgie men det hör till saken att Axel inte stoppat utan snarare uppmuntrat min besatthet.

Nu ska jag jobba två dagar och sen kommer Johanna på torsdag kväll och jag ska vara ledig på fredag. Och på lördag kväll drar jag till Indien. Mycket kul att se fram emot med andra ord.

Food in London

Borde döpa om bloggen till Food in London eftersom det är allt jag skriver om. Är besatt av att besöka så många schysst restauranger jag kan den tid som är kvar. Tur att det bara rör sig om typ en månad. Igår åt vi på Zuma, en japansk trendkrog i Knightsbridge. Ohyggligt bra, kan varmt rekommenderas.

Idag har jag varit ledig så på eftermiddagen följde vi ett råd från Karin och drack afternoon tea på Fortnum & Mason. Det var också ohyggligt bra.

Men allra bäst var gastropuben Anchor & Hope söder om floden. Brollan har varit där två gånger tidigare och har snackat massor om en lammaxel som han och ett gäng drog i sig för ett par år sen. Den rätten fanns fortfarande på menyn men var lagom för cirka 5 personer och även om min mage är uttänjd vid det är laget så verkade det lite i mesta laget. Så vi åt annat som var av gryt-typen och det var ohyggligt gott. Det var lite väntetid (en timme) för att få bordet men det var verkligen värt det. Nu har vi ser vi en ohygglit pubertal film som Axel ville hyra, Superbad. Den behöver man inte se.

Hemma igen

Nu är vi hemma på Queensway igen. Kul att ha sett Manchester men London är tusen gånger ballare. Kvällen igår blev najs. Vi fick bord på Gaucho men först halv elva så vi slog ihjäl tiden med att dricka öl och cider på en bar nära hotellet. Gaucho hade skitgod mat, precis som förra gången. Jag åt ceviche på lax till förrätt och och Axel Gambas. Sen åt vi argentinsk oxfilé. Och churros (donut-stänger) med choklad till efterätt.

Idag har vi dragit runt i Manchester och kollat in skivaffärer och lite annat. Som sagt kul att ha sett stan men det känns inte som att jag behöver åka tillbaka i brådrasket. Imorgon och på tisdag är jag ledig, tjoho vad skönt. Får se vad vi ska hitta på då. Axel stannar till onsdag.

C'mon City, C'mon

Vaknade med ett ryck och visst i samma sekund som jag vaknade att jag visserligen ställt larmet på kvart i sju (vi skulle ta tåget klockan 07.52 från Euston) men att larmet var inställt på weekdays, dvs att det inte ringer lördag och söndag. Helvete. En snabb blick på klockan och såg att den var tio i åtta. Direkt in till Axel, "vi har försovit oss", "visst har vi?" la jag till av någon anledning. Axel kollade in sin mobil och sa, va konstigt, min mobil visar att klockan är 10 i fyra. En ny blick på klockan samt min mobil visade att så var fallet. Axel tog det med jämnmod och sa "men vad bra, då får vi ju sova lite till". Själv hade jag hunnit jaga upp mig en del så det tog en stund innan jag somnade om. Såg till att larmet på mobilen nu skulle ringa "all days".

Tågresan till Manchester var finfin och jag kände mig mycket nöjd med att jag bokat platser för det var ohyggligt mycket folk och det verkade som att vissa fick stå den tre timmar långa resan. Förhoppningsvis riktiga fans som gärna gjorde det.

Väl framme dumpade vi väskorna på hotellet och tog sen bussen till City of Manchester Stadium. Axel köpte upp sig på merchandise som man kan se på www.susfotboll.blogspot.com Tyvärr torskade City med 1-3 mot Arsenal men vi fick se fin fotboll och det var en kul upplevelse att vara där tillsammans med 46 424 andra. En härligt grej var också att det var så mycket olika sorters folk där. När vi gick av bussen hade vi t ex tre vithåriga damer framför oss som skulle se matchen tillsammans.

Efter mellanlandning på hotellet, Britannia (ungefär så kul som det låter) drog vi ut på stan. Jag ville kolla in en affär som heter Rags to Bitches och brollan ville kolla skivor som vanligt. RtB var en superfin affär men jag har ju aldrig varit galen i vintage och så inte idag heller. Skivaffären var dock mer lockande så vi bestämde oss för att splitta. Jag köpte lördagsgodis och gick hem för att blogga efter en kort lov på en shoppinggata.

Ikväll hoppas jag att vi ska få äta på något schysst ställe. Det är inte precis fashionabelt kring där vi bor men stan känns inte stor så vi kan promenera till lite ballare områden. Ett förslag är att gå Gaucho, argentinare som jag varit på med Monica vid London Bridge, men vi får se hur det blir.

På det hela taget gillar jag Manchester. Det känns hippt och kul so far. Men också mycket som en arbetarstad och det är inte särskilt snyggt.

Teracotta och tandori

Allt har gått enligt planerna. Axel landade i och för sig inte 16.55 utan 17.00 men sååå tajt var inte programmet så att det ställde till problem. Axel var innanför dörren på Queensway typ 17.57. Vi åkte till Tottenham Courtroad och var utanför British Museum klockan 18.30. Då var vi stöddiga och gick in i en superfin serietidningsaffär som Axel kände till och jag la händerna på två publikationer.

Sen The First Emperor som utställningen heter, eller terracotta-krigarna som jag valt att kalla det. Min vana trogen var jag tvungen att förklara för museivaken att vi hade biljetter till olika tider, en till 18.20 och en till 18.40 men han svarade det enda vettiga - tror du att jag bryr mig? Frågan med utställningen var om den var värd den uppståndelse som den orsakat. Cirka 500 000 biljetter sålda innan utställningen öppnade i augusti och jag lyckades med nöd och näppe få tag på ströbiljetter till februari i september.

Utfallet är att jag tyckte att det var imponerade men att Axel inte var särskilt till sig. Hela grejen med krigarna är cool men utställningen är ganska liten och det är ENORMT mycket folk överallt.

Sen taxi till Tamarind. Vilken härlig resturang. Indisk med stjärna. Vid det här laget var vi hungriga värre så vi beställde ordenligt med mat. Nämligen följande.

Förrätter:

Tandori Khumb (tandoor-grilled portabella, chiitake, and cup mushrooms with pickled onions ina curry leaf dressing) och Grilled scallops,

Kababs:

Jhinga Akwaini (tiger prawns marinated with ginger, yoghurt, paprika and aijwin) samt Adraki Champen (tender lamb cutlets marinated with raw papaya, ginger, paprika and crushed peppercorns). Sjukt gott.

Curries:

Murgh Makhni (chicken tikka in creamed fresh tomatos, flavoured with green chillies, ginger and fenugreek leaves) samt Murgh Kali Mirch (boneless chicken cooked in a spicy gravy of browned onions, tomatos and spices, finished with crushed fennel and peppercornes.

Efterrätter:

Tandori ananas med vanliljglass samt Gajjar Halwa (carrot fudge with melon seeds and rasins topped with unswetened reduced milk, silver leaf of pistachio)

Nersöljt med skumpa, en pino noir och kaffe. Axel körde en hård kaffedrink som förutom kaffe innehöll absint och baileys. Nu ligger han och kvider i soffan. Vi tog kanske i lite väl mycket i kväll men härligt var det. Godare indisk mat finns inte tror jag. London rockar när det gäller restauranger.

Imorgon drar vi till Manchester, tåget går 7.52. Vi ska se Manchester City - Arsenal och det kan bli trångt på tåget med tanke på alla Arsenal-fans som ska till macthen. Tror inte att jag kommer att blogga imorgon men vi får se.

Sevim och yoga

Åt lunch med Sevim idag. Det var härligt. Hon är en sån solstråle. Engelsmännen som får jobba med henne ett par år är verkligen lyllosar. Jag hoppas att hon och familjen flyttar hem till Sverige snart igen.

Annars en lugn dag. Körde yoga ikväll igen och kände då vilken träningsvärk jag fick av gårdagens pass. Helt sjukt ont i kroppen men eg inte så mycket annat att vänta när jag varit så dålig på att hålla i gång. Det konstiga är att jag inte upptäckte det förrän jag började yoga. Eller kanske inte så konstigt för det ingår inte så många yogarörelser i mitt kontorsjobb.

I morgon kommer Axel, det blir finfint. Fredagkvällen ser ut att bli intensiv. A landar 16.55. Sen har vi biljetter till Terracotta-krigarna på British Museum klockan 18.20 och 18.40 och efter det har vi bord på Tamarind i Mayfair klockan 20.00. Biljetterna till utställningen köpte jag i september när det var värsta anstormningen och detta var vad jag fick. Det ska vara fantastiskt så jag vill inte gärna missa det. Tamarind är en fin-indier (de har en stjärna tror jag) och kökschefen har varit med i Gordon Ramsays program etc. Allt bygger som ni fattar på att flyget landar i tid och trafiken inte krånglar. Men jag är optimistisk och tror att vi ska få till det fint.

Sen ska vi till Manchester över helgen och kolla fotboll. Men det skriver jag mer om senare.

Nedräkning

Nu är det klart att jag slutar här den 7 mars och börjar i Stockholm den 10 mars. Nedräkningen har börjat.

Bloggande

Just när jag tycker att det gått lite i stå med bloggandet, att jag går på tomvarv och bara skriver om trista saker som ingen rimligen kan vara intresserad av att läsa om, så händer det grejer som gör att det känns lite meningsfullt igen. Dels fick jag mejl från Tessan som berättade att hon brukar spana in min blogg varje dag och dels har en person kallad "Happy Muffin" lagt in kommentarer på bloggen. Jag vet inte vem detta är och känner inte heller någon tax vid namn Malte som verkar vara fokus på HMs egen blogg. Eller Malte är iallafall den som figurerar med bild där.

Även om jag inte känner Happy Muffin så är det vad det verkar en stockholmare och eftersom Stockholm är en småstad identifierade vederbörande direkt senaste helgen gäst och verkar känna Manges storebror. Världen är liten.

Gilgamesh i går var en riktig hit, puh. Mina kollegor var supernöjda med stället och maten och vi fick en avsmakningsmeny med typ sju olika rätter för 15 pund. Mitt mesta bargin någonsin i London får jag nog säga. Vissa av rätterna var ganska starka vilket i och för sig kändes så där för min del eftersom jag knappt har hämtat mig förra veckans vrålstarka thaimat. Jag har verkligen mått skit efter det men jag har velat bespara bloggens läsare från dessa detaljer. Jag vill gärna vara öppen med det mesta men peristaltik hör inte hemma på min blogg om jag får bestämma. De delarna av mitt liv har bara diskuterats med Dr Haglund, som jag däremot skamlöst ringde mitt i en sushimiddag och började berätta... Han har fått mig att inse vad det var för fel och därmed vad jag kan göra åt det. Men så farligt var det inte igår så jag känner mig helt okej idag.

En obokad kväll så nu sitter jag i soffan och bloggar och kollar tv. Snart kommer Gordon. Har varit och yogat och lagade middag till mig själv när jag kom hem. Kors i taket! Ugnsgrillade grönsaker. Det riktigt fina i kråksången är att det blev gott och det är i ärlighetens namn första gången sen jag kom hit som jag lyckats laga god mat till mig själv. Svårt att misslyckas med den här rätten om man är generös med olivoljan och saltet men ändå.

Finkultur?

Pjäsen igår var mycket bra - rolig och välspelad och jag fattade det allra mesta. Bara en sån sak. Pappa messade i morse och påpekade att det är en fars/komedi, dvs inte finkultur men dock en klassiker. Till det svarade jag att i min bok är en Oscar Wilde-pjäs som uppförs ungefär som den nog gjordes när den spelades första gången är finkultur även om det är komiskt. Tror att det är en generationsfråga.

Ikväll ska jag med några kollegor på Gilgamesh. Lite läskigt att jag har föreslagit ställe och ska dra iväg med kollegorna till andra sidan stan. Jag hoppas verkligen att det är gott och bra men det är väl bara att hålla tummarna och annars förlita sig på att engelsmännen inte precis är kända för sin goda mat. Borde t.ex. vara godare än snittarna, chipsen och chilinötterna vi fick till lunch i dag på teamdagen vi hade med avdelningen...

The Importance of Being Earnest

Ska på teater i kväll med min kollega Marissa och två av hennes vänner. Vi ska se The Importance of Being Earnest (Oscar Wilde). Måste vara det mest finkulturella jag gjort sen jag kom hit. Otippat att det var Marissa som skulle få med mig på något sånt men hon har en vit månad vilket eventuellt spelar in. Vi ska börja med middag på Pizza Express vilket jämnar ut det lite också. Jag hoppas att teatern är bra och att jag förstår vad det handlar om. Har försökt läsa på lite innan för att inte göra bort mig helt.

En helt annan grej. Min kollega Dom har kvar sina julkort vid sin plats är på jobbet vilket precis ALLA kommenterar. Ska tydligen innebär bad luck. Det är något nytt för mig. Jag brukar i och för sig aldrig pynta inför julen eller skicka julkort så jag är liksom inte i det gemet men ändå.

Pusselkungen med fru har åkt hem.

Palmbäckarna åkte hem mycket tidigt i morse, de smög iväg innan jag hade vaknat. Verkligen hur kul som helst att ha dem här. Mange är min bästa jobbarkompis någonsin och det var härligt att inse att vi forfarande är nära kompisar trots att vi bor i olika länder och inte ses så ofta.

Magnus blev verkligen biten, haha, av 1 000 bitars pusslet som ligger på mitt soffbord. I går kväll när vi kom hem från restaurangen, Imli (indiskt i tapas format - ok men inget märkvärdigt) la vi pussel i nästan två timmar. Under i princip total tystnad. Mange var verkligen svinbra så jag försökte se och lära. Och lägga en bit här och en där. Vore stiligt om pusslet kunde vara klart när Axel kommer på fredag men jag måste nog ta ledigt från jobbet om det ska ske. Kanske ingen dum ide när jag tänker på det, jag har ju ett par semesterdagar att ta ut...

Dagen har jag tillbringat i Harry Potter-land. Nu har jag läst ut sista delen och som alltid har jag lipat mängder på slutet. J.K. Rowling håller stilen och extra kul att läsa boken när jag är här med tanke på att mycket utspelar sig i London.

Hårdshopparna Palmbäck

Jag hade inte väntat mig något annat än idogt shoppande från makarna Palmbäck men jag måste ändå säga att jag är imponerad av deras insatser. Och de är fortfarande igång.

Som jag skrev igår skulle vi ses vid 18 och dricka fredagsöl. När jag och Mange pratade kvart i sex och bestämde tid och plats ville han bara att jag skulle kolla upp en grej på nätet. En skjortaffär som de besökt olika filialer av för att hitta en viss skjorta till Maggan och nu ville de se om det fanns ytterligare någon sån affär nära Covent Garden. Vid det här laget hade de varit ute sen 9.30 och, skulle det visa sig senare, inte ha ätit ordentlig lunch utan klarat sig på olika former av snabbfika. Det är Susanne och Jenny-klass måste jag säga. Just det där att bli så fångad av shoppingen så att de glömmer att äta och dricka och att de borde vila etc. Jag älskar att shoppa (oftast) men glömmer aldrig för en sekund när jag känner för att sitta ner, äta eller åka hem.

Efter en öl på Shakespeare på Carnaby Street tog vi oss hem till Queensway för lite vila och ett glas vin. Mange fastnade vid pusslet som fortfarande ligger framme sen julen och han har gjort riktigt stora insatser på det. Fint eftersom Axel kommer nästa helg och nog förväntar sig att det ska vara lagt då...

Middag åt vi på Bloody French som är helt ok men bara ok. Vi kom dock ut först vid 9-tiden och då är det svårt att få bord någonstans på Westbourne.

Av någon ofattbar anledning smittades jag av M & Ms morgonpigghet och vaknade före klockan 8 i morse. Så vi var färdiga med frukost, duschande och pusslande och ute på gatan typ 10. Idag var det Notting Hill som gällde och vi drog runt i affärerna på Westbourne. Julrean pågår fortfarande så det går att fynda. Själv hittade jag en mycket snygg svart topp i siden men när jag skulle köpa den hade de datahaveri så de kunde inte ta betalt. Har hängt undan den till imorgon. Ska bli intressant att se om jag kommer orka gå dit och köpa den då.

Sen försökte vi oss på en lättare lunch på Gail's som verkligen uppskattades av mina gäster och av mig själv. Svårt att få till det där med lättare bara när allt är så himla fint och ser så gott ut och också är så gott. Vi hade nämligen bord för afternoon tea på Mandarine Hotel halv fyra.

Efter lite mer strövande, med betonging på lite, Mange var inte så förtjust i marknadsprylen och allt folk på Portobello, tog vi bussen till Knigthsbride och hann med en timme på Harvey Nichols innan teet. Jag använde timmen till att få mina ögonbryn blockade på Eyebrowe Bar och att köpa schampo på Aveda enligt rekommendation från Emma. Ögonbrynsplockningen funkar så att de använder en sytråd som de tvinnar på något sätt och sen rycker loss håren med. Det gjorde så fruktansvärt ont så när hon var klar och hon sa till mig att öppna ögonen för att se resultatet så kunde jag först inte göra det. "Ska man vara fin..." gäller sannerligen.

Afternoon Tea på Mandarine Hotel var finfint men det hade varit bättre om vi varit hungrigare. Snittarna var så rullar och de hade, förutom dessa, scones och små bakelser, sockerkakor i olika smaker. Magnus gjorde vinnarvalet vad gällde te, Darjeeling. Jag drack Oolong som ska vara världens dyrast te och det var gott men inte det godaste jag druckit.

Efter teet drog jag hem med bussen. M&M drog vidare mot Harrods. Klockan 20 har vi bord på Imli, en indisk restaurang i Soho som Gunilla läst. De kör alla rätter i tapasformat. Just nu känns det inte som att jag någonsin kommer att hungrig igen men jag antar, eller hoppas snarare, att det kan komma att ändras.

Fredagsöl

Med Mange och Maggan nu. Ska till Flag & Lamb i Covent Garden. Verkar som att M&M har varit ihärdiga med sin shopping idag. Jag förslog att de kunde mellanlanda hemma hos mig på eftermiddagen för att inte trötta ut sig för mycket. De verkade inte fatta vad jag pratade om.

Huvudvärk

Vaknade med den sjukaste och jobbigaste huvudvärken i mannaminne i morse. Hua. Hade nog stannat hemma om det inte vore så att jag skulle hålla en presentation i dag som jag laddat för länge. Är ju också uppfostrad med att man inte får känna efter för mycket utan bara ska gå iväg. "Duscha och sätt på dig något snyggt så känns det bättre". Konstigt att det sitter i så väl, trots att jag är långt hemifrån och har fyllt 35 och borde kunna fatta vissa beslut själv.

Presentationen gick bra men nu är jag helt slut och huvudvärken är på väg tillbaka så jag drar hem. Ska städa lite inför att Magnus och Maggan kommer i morgon bitti. De har det alltid sköna hem-snyggt hemma trots två barn så jag vill gärna inte att det ska se ut som ett bomnedslag hos mig. Samtidigt har jag ju jobbat ihop med Magnus i nästan 10 år så jag kan inte direkt lura honom. Vi får ser hur det blir.

Mitt sociala liv

Det känns som att mitt sociala liv har exploderat på sistonne. Igår kom som sagt Caroline förbi och ville käka middag. Vi gick på Thai Square och beställde hur mycket mat som helst. Bl a en kyckling i röd curry som var så ohyggligt stark. Och då visste ändå Caroline att den brukade vara stark så hon bad dem göra den svagare vilket de också menade att de hade gjort. Jag undrar jag. Vi delade på en flaska vin till maten, en sancerre vilket kanske var overkill med tanke på hur stark maten var. Å andra sidan var det nog en ganska simpel variant. Trevligt och gott hur som helst.

Idag var jag inbjuden till en avdvokatbyrå här i London som jag haft en del kontakter med och de tyckte att det vore trevligt om jag kom förbi och sa hej. Så det gjorde jag. På vägen tillbaka ringde jag Karin S i NY. Höll på att gå riktigt illa först för jag småsprang över ett övergångsställe och lyckades tappa advokatens visitkort och snubbla på det när bilarna kom körande i hög fart. Men det hände inget och jag lyckades även plocka upp visitkortet. Hade inte varit så bra om hon hittat det på väg hem från kontoret liggandes på gatan...

Sen fick jag och Karin prata och det var härligt för det finns så mycket jag vill höra om hur hon har det i sitt nya balla liv i NY. Väl tillbaka på kontret satte jag mig i en av sofforna i receptionen och forsatte snacka. När jag suttit där en stund, kanske en kvart, kom min kollega Sevim förbi som ska börja jobba här i London. Hon hade suttit uppe vid min plats och väntat på att jag skulle komma tillbaka i typ en halvtimme. Stackarn. Men nu fick vi ses och prata en lång stund. Oj vad det var härligt också. Men lite tur kan hon hänga med och träffa Magnus och Maggan som kommer hit på fredag.

Hade tänkt yoga ikväll men det börjar bli lite för sent för det. Kanske imorgon bitti eller kväll istället.

Mera umgänge med kollegor!

Nu kom Caroline och frågade om jag ville gå ut och äta något med henne. Jippie! Så jag ska försöka skriva mer när jag kommer hem. Men om inte får det bli mer imorgon.

Har haft en bra dag idag. Var på en "brown bag" lunch med "The Women Network" på jobbet. Superspännande men jag tittade på klockan kvart över ett och fick för mig att ett telefonmöte där jag skulle presentera grejer började redan klockan 13. Så jag kastade mig ut från lunchen sprang upp till avdelningen bara för att se att mötet, som jag eg trott hela tiden, började klockan 14. Ocoolt så det räcker och blir över. Men men.

Axel rycker ut!

How's this for a short story: Syrran ringer upp klockan 22.30 när hon precis insett att hon inte skulle hinna blogga idag och ber mig rycka ut. Hon sitter på Carluccio's på Westbourne Grove med Michelle och har jättetrevligt. Snacka om bloggdisciplin! En snabb titt på bloggtoppen.se visar ju att det handlar om ca tjugo besökare dagligen på den här bloggen och dom måste få sitt. Helt rätt!

fridainlondon.blogspot.com - din kvällssil i bloggosfären!

Jag bjussar på en kul gammal sketch när jag ändå håller på:

Maharaja

Hade tänkt äta dim sum på Royal China i mitt hus idag men lyckades, för vilken gång i ordningen vet jag inte, komma dit för sent för att få dim sum. Det är 12 till 17 som gäller, söndag till fredag. Ofattbart att jag inte har lyckats gå dit en enda gång när det är mindre än 10 meter från min port. Lär vara bland de allra bästa dim sumerna i London.

Gick istället till Mahraja, en indisk restaurang på Queensway. Jag har beställt mat där tidigare men jag bestämde mig för att äta där för jag hade varit hemma hel dagen. Dåligt beslut. När jag kom var det ett gäng på tre personer i restaurangen. När de fick höra att man måste beställa mat för minst 10 pund per person gick de så jag var enda gästen.

Servitören slog sig i slang med mig och vi snackade lite. Om att jag var från Sverige etc. Han undrade vad jag gjorde med mina barn och min man när jag var här och jobbade. När jag svarade att jag varken har man eller barn såg han mycket bekymrad ut. Men pojkvän då? Näe. Ännu mer bekymrad. Jag försökte lätta upp stämningen med att säga att jag säkert hittar någon snart så han behövde inte vara orolig. Men ta mig förslog han då, och det var inte ett skämt, jag lovar. Jag förskökte skoja bort det men han ville veta hur gammal jag är och stod på sig, ville jag ha honom? Jag fick bli ganska sträng till sist och säga att jag inte var intresserad och inte ville svara på varför varvid han lommade iväg.

Inte en annan gäst i sikte och under tystnad åt jag sedan min mat snabbt snabbt och betalade. Vid det laget hade det kommit en till kypare som tog betalt vilket var skönt. Men när jag gick kom den förste kypare fram och sa "Madam, you need to get a boyfriend, it is very important. Very very important." Om jag inte varit så trött på honom hade jag velat stanna och fråga varför det var så viktigt men nu orkade jag inte. Så nu blir det inte någon mer mat från Maharja.

Nyår i London

När jag la upp lördagsgodisbilden hittade jag lite bilder från nyår som inte tror att jag lagt upp förut. Bättre sent än aldrig. Alla bilder tagna på tuben in till city för att titta på fyrverkerier.

Frida i guldkrona. Mest för att reta Jakob som inte trodde att jag skulle våga gå ut med den. Moget.

Klara

Mattias och morbror Tomme och Mattias kusin Annas hår.

Mattias, Tomme och Jakob