Välkomna på fika!

Jag kommer ju hem sent nästa lördag kväll, dvs den 8 mars. På söndagen den 9 mars har jag öppet hus mellan 15 och 18. Kom förbi och fika. Jag längtar så fantastiskt mycket efter alla så jag hoppas att många många har möjlighet att titta förbi. Ta med familjer.

Inbjudan kommer bara via bloggen. Meddela om du kommer genom att rösta i omröstningen här bredvid. Eller hör av dig direkt till mig.

Välkomna!

Harry och Harry

Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry har åkt hem idag. Jag ska inte sticka under stol med att det var lite maxat stundtals för mig som är van att rå mig själv och jag känt mig nervigare än jag vill vara men mest var det härligt att ha dem här. Och det blev extra roligt att de var så nöjda och hade en finfin semester. Harry var råsöt i morse och gav mig en stor kram när jag gick till jobbet så allt är förlåtet, från min sida vill säga. Vi får se om Harry fortsätter säga "jag vill ha min mamma" så fort han ser mig när vi träffas i Stockholm.

På eftermiddagen landade mamma och pappa. De kom förbi jobbet och hämtade nycklarna och sen åkte de mammas favvo-buss, nr 23, hem till mig. Vi har haft en slapp kväll med hamburgare från GBK, Jamie på TVn och sen började vi se en Bollywood-rulle. Det var dock ingen sång och dans så pappa gick och lade sig och jag och mamma bytte till BCCs nyheter som BARA pratar om prins Harrys krigande i Afganistan.

Sagan om min laptop

Om jag vetat hur mycket meck det skulle bli att få hem den förlorade laptopen vete fanken om jag inte hade struntat i den. Detta har hänt:

• Fredagen den 15 feb tidigt på morgonen blir jag av med laptopen i eller i närheten av säkerhetskontrollen på Mumbai flygplats.
• Onsdagen den 20 feb får jag, efter oändligt många samtal, besked från Anajta på BA att de hittat min dator i securityn. Hon kan inte få ut datorn utan den måste hämtas av någon som kan mina lösenord etc.
• Torsdagen den 21 feb skickar jag en kopia av mitt pass, min biljett, info om datorn och en bild på denna till Marina, min kontakt i Mumbai.
• Marina är inte världen snabbaste så torsdagen går men på fredag den 22 feb skickar hon en som hämtar upp min dator. "Gud har hört våra böner" skriver hon samt "Now what?". Now what???? Tja, vad sägs om att skicka datorn till mig?
• Ingenting går som sagt fort samt men i måndags, den 25 feb, får vi ihop det och Marina skickar iväg datorn med DHL, den ska vara framme hos mig inom 48 timmar.
• DHL har en tjänst på sin hemsida där man kan följa sitt paket om man har dess air-bill-nummer och eftersom jag varit mycket angelägen om att få min datorn har jag kollat den ganska ofta.
• Tisdag förmiddag den 26 feb lämnar datorn Mumbai.

Känns som att de hela är på rätt väg så jag lämnar jobbet. När jag kommer in dagen efter, dvs onsdag den 27 feb ser jag följande på DHLs hemsida:

• Tisdag kväll den 27 feb anlände datorn till Heathrow London
• Senare tisdag kväll skickas datorn till Mumbai för att tidigt på morgonen skickas vidare till New Dehli.

???

Jag skriver till DHL som förklarar att de har problem med avsändaren, tydligen är det någon form av information som saknas på paketet. Problem med avsändaren, jo tack, det har jag också.... Efter ytterligare mejlande med Marina säger hon att problemet ska vara löst, att de berodde på något med tekniken och att datorn bara ska bli 24 timmar försenad på grund av detta.

Vid det här laget skrattar jag mest åt det som händer. Jag behöver i och för sig datorn badly eftersom den lånedator som jag har inte ger mig tillgång till personliga foldrar där jag ha massor av viktiga mejl etc men jag orkar inte oroa mig och stressa längre.

Strax innan jag går från jobbet i går onsdag, den 27 feb, ser jag på DHLs hemsida att datorn nu skickats till Leipzig i Tyskland. Inget kan nu förvåna mig, det känns mest bra att datorn finns i Europa för Indien är jag rätt trött på.

När jag kommer in på jobbet i morse har datorn anlänt till Midlands - UK och sedan skickats vidare till Lambeth. Jag frågar Dom var det ligger och när han svarar södra London känns det som att jag snart ska få min dator. Och mycket riktigt, vid 11-tiden hör de av sig från repan och jag har ett paket att hämta.

Jag hastar ner, plockar upp paketet och sätter igång datorn. Först strular den pga dåligt batteri men sen får jag igång den. Det blir ganska snart klart att skärmen har fått en smäll. Det är en massa färgglada streck som inte ska vara där. Jag frågar Dom, som är vår IT-kille om det finns något man kan göra. Han bänder lite på skärmen och då sabbas den ännu mer. Nu funkar bara ungefär en tredjedel av skärmen. Bara att gå till IT och lämna in datorn. Med lite tur ska jag få tillbaka den imorgon men jag har inte alltför stora förhoppningar....

Sound of Music - Musikalen

Behöver man gå och se. Helt underbar. Nu är jag i och för sig värsta fanet men ändå. Världsklass. Hela kvällen världsklass tycker jag och jag är säker på att Anna, Edit och Lisen håller med. Killarna fick roa sig på annat håll.

Vi började med middag på Benihana. Ett ställe som rekommenderades av Doris, Jennys dotter. Jenny som var här med Susanne i höstas. Benihana har japansk mat som till stor del tillagas vid bordet. Fried rice så knivarna yr och eldsvådor och show. Edit och Lisen älskade showen och jag och Anna var nöjda med maten och hela stället. Sen fick vi småspringa till teatern. Vi hade ruggigt bra platser (Royal Circle lät lovande och var det också). Och föreställningen jättehärlig. Edit och Lisen hade sett den på dvd två gånger innan så de kunde storyn. I pausen var jag vild och galen och vill köpa allt i "my favourit things"-shoppen inklusive hiskeliga t-shirts i rosa med patchwork-applikationer. Men här var Edit och Lisen föredömliga och sa att de inte tyckte att de var snygga så jag fick nöja mig med ett par program, CDn och godis.

Imorgon åker familjen M hem. De verkar mycket nöjda med sin London-vistelse och kronjuvelerna på Towern framhålls som en favorit. Ska ev. försöka locka med mamma och pappa dit i helgen. De kommer imorgon eftermiddag så de kanske springer ihop med familjen M på Heathrow.

Dirty Dancing - Musikalen

Behöver man inte gå och se. Jag undrar om ens de största fansen får ut något men svårt att avgöra, jag är ju inte en av dem. Imorgon blir det Sound of Music med Anna, Edit och Lisen. Skönt med lite kvalite som omväxling.

Familjen M verkar ha haft en bra dag. Notting Hill, Towern och sen shopping.

Måste sova nu. Är precis hur trött som helst efter att ha delat rum med Harry igår natt. Jag ville se Damages så jag tog bäddsoffan och Harry sover i vardagsrummet. Eller sover och sover. Han gjorde det inte klockan sex i morse iallafall.

Tidig morgon

Gårkvällen ägnades åt Alfapet, på engelska. Julklapp från Axel som Anna hittade. Trots att jag borde haft ett försprång åkte jag på råspö. Irriterande men sant. Anna och Andreas är fördjävliga på ord och språk. Jag kom bara på att lägga ord som ingår i typ Edits vokabulär. He, is, on etc. Och dessutom var jag otaktisk och gjorde upplägg så Anna som kom efter mig kunde lägga ord som gav tre gånger ordpoängen. Tror inte att en revanch ikväll kommer att ge något annat resultat men jag är lite sugen på att försöka.

Kom upp tidigt idag (barn är fantastiska...) och var på jobbet nästan en timme tidigare än vanligt. Lunch på Nobu (japan med stjärna) tillsammans med fd kund och en kollega. Ohyggligt god mat, vi tog Bento-lådor. Särskilt god var en rå tonfisk med dressing på ponzu (en japansk citrusfrukt). Sen fick jag Bento Chocolate dessert som var en fondant med grönt-te-glass till.

Nu ska jag hem och möta upp familjen M. De skulle köra London Eye idag. Jag tror att det kan ha varit uppskattat. Tjejerna såg mycket fram emot det.

Barnfamiljssöndag

Om jag tycker att jag haft det lite maxat den senaste tiden har det bara varit en förberedelse för detta. Harry vaknade klockan 05.00, för egen del hörde jag dock honom först vid halv sju.

Vid 10-tiden gav vi oss ut i parken för att inspektera Princessan Dianas lekpark och jaga duvor som är Harrys favoritaktivitet. Vi hade också köpt pumpafrön för att Edit och Lisen skulle kunna mata ekorrarna. Oklart om det var en uppskattad föda för ekorrarna men tjejerna gillade matandet. Själv hade jag lite av en nära-döden-upplevelse eftersom Harry satt i mitt knä och skulle äta ostmaka men han gav i princip allt till duvorna (kanske som plåster på såren för att han jagat dem så ihärdigt) och det gjorde att vi hade enormt mycket fåglar omkring oss. En utmaning för en fågelfobiker.

Efter en timme eller en och halv i praken tog vi tuben till Embankment där vi åt Sunday Roast på Haha (intessant namn på en reasturang, iallafall för svenska öron). Från Embankment tog vi båten till Greenwhich där vi spanade in Observatoriet och Noll-meridianen/Greenwhich Mean Time. Jättekul och fin utsikt över London. De hade även en Camera Obscura som gjorde Andreas väldigt uppåt. Sen promenerade vi norr ut mot O2 där vi skulle se Tutankhumun. Väldigt kul att se men vi kroknade på slutet, allihopa. Hemma igen klockan 8, dvs efter 10 timmar på stan. Puhh. Tjejerna är ett under och de är intresserade och snälla. Och söta.

Nu läses det saga. Jag brukar normalt ha svårt att somna på söndagkvällar men jag tror inte att det blir ett problem idag... Nedan följer lite bilder från dagen.

Harry

Edit, Lisen och Andreas på Noll-meridianen

Fika i parken

Full fart

Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry har anlänt. Första timme hände följande.

1. En liten tallrik gick i fyra bitar
2. Harry, 2 år, låste in sig i gästrummet men lyckades även låsa upp dörren. Puhhh det tyckte jag var lite läskigt. Harry själv var ganska skakad också men föräldrarna höll sig lugna och systrarna skrattade mest.
3. Harry gick loss på 1000-bitarspusslet och spred bitarna i vardagsrummet på mindre än 20 sekunder.

Vi fikade snabbt och gick sen till parken. Tyvärr var lekparken, Princess Dianas Memorial Playground, stängd för dagen men det var kul ändå.

Vi körde kinesiskt till middag. Set menu och crispy duck. Mycket uppskattat, särskilt av oss vuxna. Nu läggs barnen. Anna läser Tsatsiki för Edit och Lisen och Andreas berättar/läser Guldlock för Harry.

Superhärligt att ha dem här men också skönt att få sitta i soffan och blogga en stund. I morgon ska vi titta på Tutankhamun, jag hoppas att det blir kul.

Munna Bhai M.B.B.S.

Starring bland annat Bollywood-mega-stjärnan Sanjay Dutt. Vilken rulle. Den hade liksom allt. Lite action i början. Sen humor, allvar, familjeproblem, livsvisdomar och kärlek och emellanåt sång och dansnummer. Gökboet möter Awakening och Jane Austen och Shakespeare. På Hindi men med engelsk text. Jag ska villigt erkänna att jag var nära att stänga av efter typ två trejdejdelar men att jag hängde i och sen grät en tår slutet. Man kan med andra ord säga att filmen vann. En jobbig grej var att den var så lång. Nästan tre timmar och jag började ju kolla först vid 23. Har kollat på de andra filmern och det verkar vara standarlängden.

Sammanfattningsvis kan den nog ändå bara rekommenderas till folk som gillar Indien och det indiska. Det krävs ett visst mått av välvilja för att uppskatta Munna Bhai. Vad gäller Mr Sanjay Dutt så är hans kändisskap en gåta för mig. Han är visserligen ganska charmig men ser ut som en dåligt underhållen Bruce Willis med påsar under ögonen och mage. Och han ser inte särskilt indisk ut men det är kanske typiskt. Han måste lätt vara 45 eller 50. Det enda han har är att han är lång och det verkar vara något mycket fint i Indien, det kanske är det som gjort honom populär?

Rullen finns iallafall att låna hemma hos mig för den intresserade. I cirka två veckor till här i London och sen i Stockholm.

Nu kommer familjen M om cirka 3 timmar. Planen är att få Edit att skriva om familjens vistelse här på bloggen. Vi får se hur det går.

Gud har hört våra böner!!

... skrev min indiska kollega Marina imorse. Datorn äntligen uppplockad och den är tydligen min. Gud??? Jag trodde att det var mitt idoga ringande och jagade som gjort det. Men men. Tyvärr försökte jag göra mig lustig över Gud och bönerna-uttalandet för min kollega Manju som är från Indien och vi kan väl säga så mycket som att hon inte förstod vad jag tyckte var roligt. Extra synd eftersom Manju varit schysst och tagit med mig på lunch med en polare idag.

Har städat och gjort fint inför Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harrys ankomst i morgon. Nu ligger jag i soffan och kollar TV, ett program som heter Celebrity Ding Dong. Det är en frågesport mellan kändisar (celebrities) och svenssons (civilians). Frågorna bygger på tanken att de två olika grupperna inte har en aning om hur de andra lever. Andra frågan var om det var fler poliser som övervakade rättegången av OJ Simpson eller öppningen av ett nytt IKEA-varuhus i Edmonton. Ikea var rätta svaret och på det följde skämt om byggande av Billy-bokhyllor. Kamprad har slagit här också. Heja Sverige.

Om jag orkar ska jag nog klämma en Bollywood-rulle ikväll. Sevim eld och lågor över de filmer jag köpt i Indien. Känns bra, då är det nog kvalitetsfilmer för hon är en kännare.

Tjejmiddag på Queensway

Gårdagens tjejmiddag mycket lyckad om jag får säga det själv. Maten blev ok. Jag hade låtit mig inspireras av en varm sallad i Jamies senaste kokbok. Ungsgrillade grönsker som blandas med sallad. Jamies sallad är sofistikerad medans min var mer av karaktären släng ner allt och lite till. Tyvärr var brödet jag köpt tort och ostarna trista men Eva var en klippa och hade köpt jordgubbstiramisu på M&S så det blev på det hela taget riktigt gott.

Jag hade lagat mat för ett helt kompani i vanlig ordning. Vi kunde lätt ha varit 10 istället för 5. Har varit duktigt och ätit lite rester idag men nu har jag slängt det mesta. Ska snart ge mig loss på tirmasun dock, den var läcker om jag inte missminner mig.

Tjejmiddag

Ikväll. För Sevim, Eva, Madde och Anna. Så jag måste dra nu. Vet inte hur sent det blir och om jag orkar blogga mer ikväll. Ska hem och laga varm sallad. Låter vidrigt när jag skriver om det men förhoppningsvis blir det ätbart. Har köpt ostar och vin annars och det brukar man ju kunna stå sig fall om nöden kräver.

Åt lunch med min kollega Jenni idag. Hon är den bästa tant jag känner. Eller lady ska jag kanske säga med tanke på att hon är engelska. Men hon är mer en tant. På ett bra sätt.

Datorn återfunnen!

Tror/hoppas jag. För bra för att vara sant men i morse pratade jag med Anita (eller Anajta som hon säger) som sa att securityn på Bombay Airport har hittat en dator som matchar min beskrivning. Jag hoppas verkligen verkligen verkligen att det är sant. Nu återstår bara den lilla övningen i att få hit den. För securityn lämnar bara ut den mot en massa identifkationshandlingar och jag måste få någon kollega från kontoret i Mumbai att åka ut och hämta datorn. Men det verkar som att det kan komma att funka så jag är glad som en lärka. En trött lärka dock. Vet inte riktigt vad som hänt men jag är ruggigt trött för tillfället.

Idag hade min efterträdare genomgått sin introduktionsutbildning och vi träffades för lunch. Hon är supertrevlig och tokpå så det känns bra att lämna över till henne. Förutom farhågan att hon ska uträtta 1 000 procent mer än jag gjort vilket det i ärlighetens namn finns risk för. Jag brukar aldrig tänka så i vanlig fall men just nu gör jag det. Men men, när hon är upp to speed är jag hemma i Sverige igen så jag får nog aldrig veta hur det blev.

Nu ska jag hem och handla och förbereda för tjejmiddag imorgon med Eva, Sevim, Madde och Anna. Ska bli svintrevligt. Vet inte riktigt vad jag ska bjuda på men det blir nog något Jamie-inspirerat för han lagar sa j-la härliga grejer i sina program för tillfället. Kanske en varm vintersallad?

Trött

Nu är jag ohyggligt trött. Ska ev träffa Mange ikväll som är i London för ett seminarium. Det har knäppt till och blivit riktigt kallt här. Typ minusgrader och frost. Kan inte minnas att det varit så en enda gång tidigare den här vintern. Jag hoppas att det blir varmare och finare till helgen när Anna M med familj kommer.

Imorgon är min efterträdare på plats. Jag har träffat henne tidigare, hon heter Joyce och kommer från Nederländerna. Hon verkar mycket trevlig.

Måndag på Whittlebury Hall

Whittleybury Hall kommer man till genom att ta tåg norrut från Euston Station i London till Milton Keynes. Tåget tar mellan 30 minuter och en timme. Väl framme i MK tar man en taxi som tar cirka 20 minuter och sen är man ute på den engelska vishan. Betande kor, hästar i hagarna och gröna fält. Och ett hotell som försöker fånga såväl konferensgäster som spa-sugna.

Det här stället används otroligt ofta för utbildningar av oss. Det har t.ex. smeknamnet "Tax Prison" och om kurser förläggs till andra ställen händer det att deltagare eller de som ska undervisa åker hit ändå för att de inte läst inbjudan ordenligt. På det hela taget är folk ganska trötta på det här stället. Nu när jag är här för tredje gången inom loppet av sex månader börjar jag känna lite likadant. Kursen är dock lysande så jag klagar inte.

Nu börjar Damages snart, min favvoserie för tillfället. Den går på 3an hemma om någon villl se den. Glenn Close och Ted Danson i huvudrollerna. Verkligen superspännande. Så spännande att jag igår såg det avsnitt jag missade när jag var i Indien på BBCs hemsida. Med mitt mobila bredband kunde jag bara se avsnitt om mellan 10 sek och en minut åt gången och sen måste mer laddas ner (buffering). Det 45 minuter långa avsnittet tog cirka en och en halvtimme att se. Då gillar man ett program (och har inte lärt sig ladda ner).

Solig söndag

Fino igår var verkligen finfint. Spanskt ställe med tapas och andra spanska rätter. Stället ligger i på gränsen till Soho, på Charlotte Street som går parallellt med Tottenham Court Road. Vi åt pimentos de padron (eller minfältet som gudsonen kallar dem eftersom vissa av de små gröna paprikorna är superstarka och andra inte och man kan inte se skillnad på dem), spanska korvar, räkor i olja och vitlök, några bönor, grillad purjo med en röd sås som Bodil kände till sen tidigare och säkert något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Allt sköljdes ner men en ohyggligt god Rioja som Bodil valde. Till efterrätt fick Bodil ostar och jag tre olika Turron (nougat).

På vägen hem i taxin kände vi att vi gärna ville få en drink eller något i den stilen så vi åkte förbi BBB på Ledbury road som ska vara ett coolt ställe enligt Andreas (jag har aldrig varit där) och Lonesdale bar. Men vi fick inte komma in. Dålig stil men kändes bra i morse för jag var lite småbakis ändå.

Programmet idag var intensivt. Vi ville till Tate, vi vill promenera i solen, gärna både i parken och längs med floden, vi ville sova ut och vi hade bokat bord för lunch på Fifteen. Sen behövde Bodil vara på Paddington klockan 4. Allt hanns med men vi var inte så himla länge på Tate om man säger så. Fifteen bokade vi in igår kväll när Bodil berättade hur mycket hon gillar Jamies matlagningsprogram och böcker. Vi kunde bara få bord till klockan 12 vilket eg. var för tidigt men maten är så himla god där så den slank ner trots att vi ätit frukost mindre än två timmar innan.

Jag följde med Bodil till Paddington för att vinka hej då vilket nog var bra för Heathrow Express hade signalfel och tunnelbanan var avstängd till viss del ut mot Heathrow. Fick bli taxi för Bodil men vi hittade några andra svenskar i taxikön som hon kunde dela med. De skulle med samma flyg och jag tror och hoppas att de hann.

Jag känner mig ganska trött nu men har motstått frestelsen att sova en sväng, jag vet att jag sabbar nattsömnen då och jag vill verkligen komma in i rätt gängor. I morgon ska jag till Whittlebury (ligger utanför Milton Keynes dvs en och en halv timme utanför London) för en tvådagarskurs, jag ska vara med och ge feedback på kursdeltagarnas presentationer. Ska bli jättekul. Ikväll tror jag att jag ska kolla in en Bollywood-rulle och bara ta det hur lugnt som helst.

En snabb uppdatering

Igår käkade vi middag på Urban Turban. Vi kom ut sent, mycket som behövde diskuteras medans vi kalasade på en flaska luxemburgsk champagne och salt och vinäger chips. Urban Turban är ett nyöppnat ställe på Westbourne som serverar indisk mat i tapasformat. Intressant att vi gick dit med tanke på att jag bara ett par timmar tidigare sagt (eller eg. skrivit) att jag inte vill äta indiskt på mycket länge igen. Men men, jag är ju en sucker för att testa nya grejer så det kändes helt rätt. Trevlig och bra ställe tycker jag. Bodils drink lämnar lite övrigt att önska men jag tycker kanske att man får skylla sig själv när man beställer en indisk pina colada med ros-vatten...

Jag undrade lite när jag gick och lade mig och Indien-tiden skulle sitta i och jag skulle vakna tidigt men inte då, Bodil väckte mig vid halv elvatiden. Ingen jet-lag åt det här hållet mao.

Efter frullen som Bodil lagat drog vi ut på stan. Vi började med Notting Hill och spanade in kläder längs med Westbourne, fikade på Gail's och spankulerade på Portobello. Sen tog vi oss in till stan i form av Tottenham Court Road. Där ligger ett gäng inredningsaffärer och Bodil ville gå på Habitat. Jag lämnade Bodil där och gjorde en liten egen utflykt. Jag skäms verkligen att säga det men jag har glömt mobilladdaren i Indien och jag trodde att jag hade en extra på jobbet så jag drog dit för att kolla. Tyvärr hade jag inte det. Det borde innebära att jag har en extra här hemma men jag kan inte hitta den. Om någon som varit här på besök har en gissning på var den kan finnas får ni gärna höra av er. Annars får jag köpa en ny imorgon. Det är trots allt ett mindre problem än laptopen.

När träffades igen gick vi till Regent Street och kollade in Cos, Liberty och Hamley's. Bodil shoppade på alla tre ställena. En blus, en plånbok och leksaker till Hanna. Superfina saker.

Nu ska vi dricka vin och sen ska vi äta spanskt på Fino.

Tebaka

Nu är jag tillbaka i Europa. Orkar inte gå in på laptop-skiten men vi kan väl säga så mycket som att jaga inte känner mig helt oskyldig till försvinnandet och det gör det hela lite värre. Jag kan inte direkt komma ihåg att jag gav datorn till någon på flygplatsen i natt innan jag gick ombord på planet men fan vet med tanke på hur trött jag var när det var dags för boarding klockan 02.15.

I den försvunna datorn fanns en bloggtext som jag hade tänkt lägga upp om det trådlösa nätverket funkat i business launchen (osäker på hur det stavas men ni fattar vad jag menar). Titeln var hatkärlek och även om det är starka ord med hat och kärlek beskriver det ganska väl hur jag känner för Indien. Det är ett helt ohyggligt coolt och fantastiskt land med alla människor och djur och språk och religioner osv men sen är det också så ohyggligt jobbigt för mycket tar otroligt lång tid och det är massor som inte funkar och så är det en massa barn som tigger från en så fort man kommer ut på gatan och det har jag verkligen svårt att stå ut med.

Vad hände undrar kanske den som läste bloggen i tisdags, då var jag ju vid ganska gott mod. Onsdagen var bra men intensiv arbetsmässigt. På kvällen, efter mer än 12 timmar i ett fint men tyvärr illaluktande konferensrum, hade vi tänkt ta oss ner till centrala Mumbai och äta på en fiskrestaurang som skulle vara mycket bra. Vi fick dock rådet att hålla oss på hotellet pga att de gripit en person vilket kunde förorsaka oroligheter. Tyvärr fattade jag inte så mycket mer än så av vad det handlade om.

Men men, vi bodde ju på ett bra hotell med flera restauranger så vi fick käka där och valde Shanghai för att få kinamat som omväxling. Maten mycket god och avslutades med mintchokladglassen med salta kex. Allt sköljdes ner med indiskt vin som holländske Henk propsade på att vi skulle dricka. Jag tycker att det är en lovvärd princip att man ska dricka och äta det lokala men vad gäller vinet så förstår jag varför Indien inte slagit igenom som vinland ännu. När jag kom upp från middagen och var jag precis hur trött som helst och ville stupa i säng. Men inte förrän jag hade bloggat. Strul med nätverket. Så himla typiskt. Och problemet i dessa lägen är ju att man (jag) inte lägger ner direkt utan att man (jag) försöker och försöker och försöker. Och blir argare och argare och argare. Till sist messade jag Axel som styde upp saken.

Torsdagen var det avslutning på projektet och eftermiddagen ledig för fyra sjättedelar av gänget. Innan vi drog blev vi avtackade med tal och presenter. En blå glaselefant med silverdetaljer i ett fint skrin av blå sammet. Klar vill-ha-känsla.

Sen ville vi se stan och shoppa men eftersom vi genom hela projeket har behandlats som kungligheter var det inte tal om att vi skulle få ge oss iväg på egen hand. Nänämensan. Vi skulle ha chaufförer (två bilar till fyra personer) och en guide, Tahmina, som är manager och i vanliga fall jobbar med transfer pricing fick nu nöjet att ta hand om oss. Hur jag kunde säga att jag ville shoppa är ofattbart men det bara slank ur mig. Jag är ju inte så mycket för sevärdheter. Så nu bar det iväg till sari-butiker och guldsmeder och mera indiskt hantverk.

Som tur var var vi nu fyra personer och jag kände inte samma press att köpa saker hela tiden för att göra guiden glad. Men ett par grejer blev det ju. I ärlighetens namn blev det inte så mycket tid för shopping heller, trots att vi var ute i cirka fem timmar för vi tillbringade säkert tre timmar i bilköer och en timme hos guldsmeden där Paul köpte en ring till sin fru för 70 000 rupies (typ 12 000 kr). Jag hoppas hon gillar den. Jag gjorde det inte. Sammantaget kan man väl säga om det indiska att det är otroligt fint på indiska flickor/kvinnor (det indiska herrmodet ger jag inte mycket för....) men det är just på dem de passar. Mitt råttfärgade år och gråbleka hy behöver andra färgskalor.

Efter detta drog vi till The Gateway to India som är en triumfport i Mumbais hamn. Byggdes tidigt 1900-tal för att någon brittisk kung skulle komma på besök. När man ser turistbilder från den här stan är det ofta den här som avbildas. Mycket folk och fåglar så jag kände mig inte så kaxig. En typisk grej som hände här var att precis när vi hoppade ur våra bilar kom det fram en kille med en riktigt stor ballong, mer än en meter lång, och ville sälja ballonger. Henk gick loss på en förpackning med 10 som kostade 200 rupies (cirka 40 kronor), dvs rena rama rånet. Jag som inte hade handlat så himla mycket och hade ganska många rupies kvar slog till på detsamma. En kort stund därefter kommer en äldre försäljare med likadana ballonger fram till oss och förklarade att de som vi har köpt är en mycket mindre storlek än den som vår försäljare hade uppblåst. Och nu vill den nya försäljaren sälja de stora varianten till oss alterantivt kunde vi få byta vårt 10-pack till två stycken av den stora storleken. Vi avböjde men snubben följde efter oss hela tiden som vi var kvar i ormådet.

Henk var lite openminded och råkade därför ut för mer än det ovanstående. Han gav en pojke några rupies och då vill killen putsa Henks skor för om han inte gjorde det så skulle det bli som att han tiggde.... Henk gick med på detta men när det var klart ville killen ha 500 rupies så han kunde sätta upp en egen skoputsningsverksamhet. Och han gav verkligen aldrig upp utan förföljde oss i evigheter med mycket ledsna ögon och utsträckt hand.

Sista desitnationen på shoppingrundan var på min inrådan dvd-butik. Jag ville köpa Bollywood-filmer. Jag vet att de är skitjobbiga och knäppa men ändå. Sevim är som galen i Bollywood för tillfället så jag antar att jag är lite inspirerad av det. Samt att de indiska tidningarna, t.ex. India Times, har skrivit massor om att Sanjay Dutt, en mycket framgångsrik skådespelare i Bollywood (jfr Tom Cruise tror jag) gift sig för tredje gången och att hans systrar och dotter från ett tidigare äktenskap inte var bjudna. Tahmina hjälpte mig att välja men jag insåg efter ett tag att hon tog filmer som hon tycket var bra på riktigt. Jag fick förklara att jag ville ha "real Bollywood", dvs sång och dans. Hon såg lite förvånad ut men plockade fram några såna titlar också. Vi har ju ett dvd-bibliotekt på jobbet i Sverige och jag är säker på att mina svenska kollegor inte kan bärga sig tills jag kommer hem och ställer dit mina fynd. Storfilmer som Jab We Met, Aaja Nachile, Bhool Bhulaiyaa och Munna Bhai där Mr Dutt agerar. Alla på Hindi men med engelsk text om jag förstått det rätt. Bollywood ligger strax utanför Mumbai. Tyvärr hann vi inte besöka det. Får blir nästa gång.

Efter allt detta gjorde vi ett nytt försök med fiskrestaurangen men det var proppfullt pga Valentine så vi tog bilarna tillbaka till hotellet och åt där igen. Nu på Kebab och Kurri där vi åt i söndags. Schysst men jag känner att jag inte kommer vara sugen på indisk mat på länge nu.
Sen var det bara att gå upp på rummet och packa och göra sig i ordning för att åka till flygplatsen och flyga hem. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade in mig på ett flyg som gick 02.40. Internet funkade som sagt varken på hotellet eller flygplatsen och trots att vi åkte så sent var det kaos i trafiken och helt galet mycket folk på flygplatsen. En kille som verkade jobba där hjäpte mig att hitta var jag skulle checka in etc. och när vi sen stod där i kön sa han oupphörligt "tip, madam, tip. money, money. tip, madam, tip" tills jag gav honom några hundra rupies. Jag är inte förtjust i det där dricksandet, jag lär mig liksom aldrig vad som gäller och känner mig därför lurad mest hela tiden.

Det var i det här läget som jag kände hatkärlek för Indien och jag vidhåller nog den attityden. Härligt härligt men jobbigt jobbigt.

Nu har Bodil landat som hälsar på den här helgen. Jag är så glad för att hon kommer.

Lite bilder:


The Gateway

Nancy, Henk, Tahmina och Paul

En gata

Hotel Taj Mahal

Skit

Har inte kunnat blogga på ett par dagar och blev av med min engelska laptop på flygplatsen i Mumbai igår. Indien har sina baksidor... Skriver mer om ett tag.

Hälsningar från Indien

Syrran sms:ade precis:

Halloj! Hps allt bra. Indien kul men maxat. Internet funar inte pa hotellet sa det vore lovely om du hade lust att skriva en rad pa bloggen. Vi kunde inte ga ut ikvall pga av nagot gripande som ev skulle skapa upplopp. Sa vi at pa hotellet. Kinesiskt. Jag fick en efterratt bestaende av mintchockladglass o salta kex. Ohyggligt gott. Kram F

Klart man passar på och bloggar lite då. Kan tipsa om en bra film som utspelar sig i Indien, Darjeeling Limited, och som jag vet att syrran gillar också, för vi har sett den tillsammans i London:

Chennai

Den här resan är verkligen galen och härlig på ett sätt som tjänsteresor inte är så ofta. Och det har nog helt och hållet att göra med att jag är i Indien för här är det mesta ett äventyr. När jag kom ner till hotellreceptionen i morse klockan 05.30 fanns det någon bil som väntade på mig. Efter en kvarts väntan ordnade hotellet en bil till mig, det var en bil som kontoret ordnat som skulle hämta mig.

Senare under dagen fick jag förklaringen att chauffören ”goofed up” (försovit sig). Lite irriterande men vem är jag att ha synpunker på det?

Väl framme i Chennai, som visar sig vara gamla Madras, möttes jag av cirka 30 graders värme, en chaufför och en senior manager. Den här grejen med att städerna här i Indien har bytt namn sen jag gick på mellanstadiet har vad jag förstår att göra med att de vill göra sig av med den engelska arvet. Knepigt med tanke på mina bristande geografikunskaper.

Nåväl, Chennai ligger längre söderut så det var riktigt hett där. Senior managern ursäktade värmen och förklarade att de haft mycket bra väder de senaste dagarna, nämligen regn. Intressant att det kan ses som bra väder, så är det ju verkligen inte hemma. Varken i Sverige eller England.

Jobbet flöt på även om det var tråkigt att vara iväg på egen hand. Till lunch fick jag välja vad jag ville från Pizza Huts hämtmeny. Jag blev färdig lite i förtid vilket gladde kollegorna mycket för det innebar att vi hann med lite shopping och sightseeing. Gudars vad jag inte vill köpa prynadssaker och saris men det är snart sagt omöjligt att inte göra det när man har en entusiastiks kollega som vill visa allt fint de har. Jag försökte skylla på min närstående flytt tillbaka till Sverige för att det inte skulle bli diskussioner om de cirka en meter höga träskulpturerna av olika gudar. Men helt undan kom jag inte. Be aware där hemma, det kan komma att vara lite indiskt stuk på presenterna framöver. Fint indiskt hantverk.

Sen skulle jag se beachen. Och det kan ni också göra på bilderna. Det är världens näst längsta beach, efter Miami.13 kilometer och stans stolthet verkar det som. Se bilerna nedan där ni även får se min kollega. Det sjukt pinsamma är att jag inte fattade vad hon hette i förnamn. Jag har fått hennes kort men på det står det bara V.G. Vet inte exakt hur jag ska lösa detta för jag måste skriva och tacka för jag fick en present från henne som ett minne av dagen. En röd bonad med broderade guldpåfåglar. Precis vad jag önskade mig.

Appropå näst längsta stranden är det mer saker som är på andra plats här. T ex är Indien världens näst folkrikaste land, efter Kina och Mumbai är världens näst största stad, efter Shanghai. Eller möjligen tredje största för New York är tydligen med och tävlar. Men jag har varit i både NY och Mumbai och jag tror att Mumbai vinner.

En rolig grej var säkerhetskontrollen på inrikesflygplatsen i Chennai. De relativt nya reglerna när man flyger är ju ohyggligt irriterande och jag har i mitt stilla sinne tänkt att det måste finns en eller ett par ställen i världen där man ger blanka faan i bestämmelserna. Chennai är ett sånt ställe. Helt ok att ha två handbagage. Laptopen behövde inte läggas separat på bandet och inga problem att ta med sig en vattenflaska om man bara bar den i handen. Det fanns visserligen plakat där reglerna beskrevs men den praktiska hanteringen var inte lika rigid. Jag som inte är så noga med säkerhet och sånt blev riktigt uppåt. Om Chennai låg lite bättre till skulle jag försöka förlägga flygresor dit framöver.

Nu är jag tillbaka på hotellet igen. En mycket skamsen chaufför körde mig från flygplatsen. Han hävdar att det inte var han som försov sig men med tanke på att han bad om ursäkt minst hundra gånger så känner han sig lite skyldig iallafall. Spelade inte någon roll att jag gång på gång sa att det inte gjorde något och att allt hade ordnat sig ändå. Nu svimmar jag snart av trötthet så jag måste lägga av.

Jetlag

Efter en vända på stan och drinkar och middag med kollegor kände jag mig behagligt trött när jag kom upp på rummet vid halv ett-tiden i går kväll/natt. Så ohyggligt skönt att jag är så bra på att sova så att jag inte drabbas av jetlag. Hann jag tänka när jag somnade in. Hahahah. Vaknade klockan 03.00 och var naturligtvis klarvaken. Klockan 6.30 hade jag lagt så många harpor ppå mobilen så båda armarna var avdomnade men jag var pigg i huvudet. Yogade istället för att kämpa med att försöka sova en timme till. Idag har jag varit ruggigt trött men nu hoppas jag att jag ska kunna somna för om fem och en halv timme ska jag gå upp och åka till Chennai.

Men Indien rockar. Visserligen ohyggligt svårt att förstå vad kollegorna säger på curry-engelskan men vid middagen ikväll hamnade jag snett emot en kvinnlig partner som jobbat på firman i 38 år. Svincool. Om allt går vägen ska hon ta med mig på shopping på torsdag eftermiddag när jobbet här är avslutat. Finns med andra ord risk för att jag kommer hem med ett tjog saris etc. Måste försöka undvika det. Måste måste.

Indien!

Helt sjukt att vara här om jag ska vara ärlig. Det är så mycket annat som händer och det här är ju en jobbresa så när jag steg ut från flygplatsen vid 12-tiden indisk tid idag insåg jag i princip för första gången att jag faktiskt skulle besöka Indien och Mumbai, eller Bombay so vi väl säger i Sverige. Fråga mig inte om skillnaden för ibland säger de Bombay i England också men de indikerar då att det är ”fel” eller de snarare det gamla namnet. Om jag blir klokare på den här fronten lovar jag att skriva om det.

Flyget över var en dröm.Business kostar skjortan så jag är fortfarande tveksam till om det är värt det men jag hade en stol som gick att fälla helt och ett fotstöd som sammanlagt blev en säng där jag kunde sova cirka 5 timmar. Och då anländer man ju fräschare än efter 9 timmar i djungelklassen.

Eftersom det här är en schysst och ohyggligt välplanerad resa möttes jag, förutom av 25 graders värme, av en skylt med mitt namn när jag kom ut från flygplatsen. I välkomstkommitten ingick också en tiggande kvinna med ett litet barn på magen som följde mig över flygplatsparkeringen och sedan stod med handen cirka 10 cm från mitt ansikte och sa ”please, please” minst hundra gånger medans chauffören la in mina väskor i bilen etc. Det här är en del av indien som jag inte saknat, jag hoppas att det inte blir för mycket av tiggande och folk som hänger på en för det har jag svårt att klara av. Jag pallar inte att vara så hård och då ger dig sig inte. Chauffören var rar och berättade om de områden vi åkte igen och beklagade att det är så kallt här nu. Intressant perspektiv.

Nu har jag installerat mig på ett väldigt väldigt fint hotell, The Grand Central Mumbai (Sheraton) och mitt rum ligger på 18e våningen så jag har världens utsikt. Visserligen mest över en byggnadsarbetsplats men ändå. Jag kunde inte motstå frestelsen att sova en stund men lyckades faktiskt gå upp efter cirka två timmar så jag hoppas att jag ska kunna sova i kväll igen. Om två timmar ska jag träffa kollegor för drinkar och sen ska vi äta middag här på hotellet (kebab eller curry troligen för det är vad restaurange heter). Imrogon börjar vi granskandet.

Mera sol

Lika fin dag här idag. Efter en slapp (underbar) morgon drog vi Tate Modern och vandrade sedan längs kajen bort till Borough Market. Det var länge sen jag var där så det var fint att komma tillbaka och inse att det verkligen är en härlig marknad. Vi drack kaffe och åt fish and chips.

Nu har Johanna åkt och jag flyger om ett par timmar. Ska packa nu. En bra grej är att jag hittat lite sommarkläder. Det ska vara 25c där så mindre kul att köra vintergarderoben. Det som oroar mig mest med den här resan är förutom arbetsuppgifterna (som jag har dålig koll på) tidsomställningen. På tisdag ska jag t.ex. flyga över dagen till Chennai som ligger på Indiens östkust. Mitt flyg då går 07.05 och jag ska bli upphämtad på hotellet klockan 05.30. Jag tror att det är sex timmars tidsskillnad mot London vilket alltså innebär att jag ska gå upp cirka klockan 11 på kvällen London-tid. Huaa.

Får se hur det kommer att funka med bloggandet därborta men jag ska som alltid göra mitt bästa för att berätta vad som händer.

Sol, sol och idel sol

Solen har verkligen lyst på Johanna och mig idag, både bildligt och bokstavligt. Det har varit 12c och sol från en klarblå himmel. Efter sovmorgon och frulle promenerade vi genom parken till Oxford Street. Johanna överlycklig över vårkänslan. Efter lite shopping drog vi till Fifteen där vi hade bokat bord för lunch.

Fifteen är Jamies italienska restaurang där arbetslösa får en chans. Helt sjukt bra ställe som ligger vid t-bana Old Street, dvs lite åt nordost. Enda felet jag kan komma på är att inte Jamie själv var där. Väntat men man hade ju hoppats ändå.

Jag vet att jag har skrivit mycket om mat den senaste tiden men den här måltiden vill jag minnas så här kommer detaljerna.

Förrätter

J: Altamura bruschetta with freshly picked, dressed Devonshire crab, capers, agritti and lemon aioli

F: Carpaccio of Buccleuch beef (hung for 28 days) with marinated baby beetroots, marjoram, watercress and horseradish crème fraiche

Varmrätter

J: Pan-fried breast of Telmara duck with Tropea onions, potato al forno, beet leaves and pomegranate sauce

F: Char-grilled leg of lamb from Elwy Valley with a stem artichoke, dry porcini and ratte potato stew with salsa di dragoncello

Efterrätter

J: Amedei dark chocolate mousse with fresh raspberries, mocha cream and chocolate tuille

F: Caramel and pecan praline panna cotta with poached Sicilian pears and biscotti


Som sagt, ohyggligt bra. Hamnar nog bland de fem bästa måltiderna jag ätit här i London. Maten var också riktigt Jamie-mässig.

Efter den lunchen behövde vi minst sagt röra på oss så vi promenerade till Covent Garden där jag hade klipptid. Kändes lite kymigt att klämma in det så där men Johanna verkade ok med att strosa runt och sen sitta och softa i en soffa hos frissan medans jag blev klar. De fönade mitt hår rakt, enligt mitt önskemål, så nu känner jag inte igen mig själv när jag tittar i spegeln, Har en slags Jennifer Aniston-frisyr.

Det blir en soft kväll, jag bloggar medan J tar en lur. Jag undrar om hon kommer upp igen.

Väderprognosen säger att de ska bli 14c och sunny imorgon. Vi ska till Tate Modern och sen flyger Johanna till Stockholm och jag till Mumbai på kvällen. Livet leker.

Johanna på ingång

Johanna har landat och kommer hit vilken minut som helst. Och då slutar jag direkt att skriva.

Har haft en bra idag och nu har jag även hunnit städa lite hjälpligt här hemma. Bara en sån sak.

Nu är hon här....

Marichyasana D

Roligast idag: Att jag lyckades binda (dvs att händerna nådde varandra bakom ryggen) i Marichyasana D. Både höger och vänster. Med hjälp från yoga-fröken Roberta i och för sig men ändå. Ser kanske inte så märkvärdigt ut på bilden ovan men jag lovar dem som inte har provat den här övningen att den är supersvår och svinjobbig. Prova den som inte tror mig. Eller föresten, det är ingen bra ide. Don't try this at home. Börja yoga och gör det under överinseende.

The Ivy

Vi håller uppe tempot och åt middag på The Ivy idag. Kändisstället nummer ett här i stan. Kul att ha varit där och maten god men framförallt vill jag framhålla servicen som var något extra. Det satt två snubbar nära oss som vi tror var kända men vi vet tyvärr inte vilka det var. Köpte Hello magazine på vägen hem för att se om de möjligen figurerade där men så var inte fallet. Synd.

Nu ser vi Eagle vs Shark på dvd. Bättre än gårdagens film men jag är inte helt såld. Axel lägger pussel så jag tror att han är ännu mindre imponerad.

Axel åker hem imorgon. Tråkigt på alla sätt och vis men lite bra för figuren och ekonomin. Jag tar helt på mig ansvaret för de senaste dagarnas restaurangorgie men det hör till saken att Axel inte stoppat utan snarare uppmuntrat min besatthet.

Nu ska jag jobba två dagar och sen kommer Johanna på torsdag kväll och jag ska vara ledig på fredag. Och på lördag kväll drar jag till Indien. Mycket kul att se fram emot med andra ord.

Food in London

Borde döpa om bloggen till Food in London eftersom det är allt jag skriver om. Är besatt av att besöka så många schysst restauranger jag kan den tid som är kvar. Tur att det bara rör sig om typ en månad. Igår åt vi på Zuma, en japansk trendkrog i Knightsbridge. Ohyggligt bra, kan varmt rekommenderas.

Idag har jag varit ledig så på eftermiddagen följde vi ett råd från Karin och drack afternoon tea på Fortnum & Mason. Det var också ohyggligt bra.

Men allra bäst var gastropuben Anchor & Hope söder om floden. Brollan har varit där två gånger tidigare och har snackat massor om en lammaxel som han och ett gäng drog i sig för ett par år sen. Den rätten fanns fortfarande på menyn men var lagom för cirka 5 personer och även om min mage är uttänjd vid det är laget så verkade det lite i mesta laget. Så vi åt annat som var av gryt-typen och det var ohyggligt gott. Det var lite väntetid (en timme) för att få bordet men det var verkligen värt det. Nu har vi ser vi en ohygglit pubertal film som Axel ville hyra, Superbad. Den behöver man inte se.

Hemma igen

Nu är vi hemma på Queensway igen. Kul att ha sett Manchester men London är tusen gånger ballare. Kvällen igår blev najs. Vi fick bord på Gaucho men först halv elva så vi slog ihjäl tiden med att dricka öl och cider på en bar nära hotellet. Gaucho hade skitgod mat, precis som förra gången. Jag åt ceviche på lax till förrätt och och Axel Gambas. Sen åt vi argentinsk oxfilé. Och churros (donut-stänger) med choklad till efterätt.

Idag har vi dragit runt i Manchester och kollat in skivaffärer och lite annat. Som sagt kul att ha sett stan men det känns inte som att jag behöver åka tillbaka i brådrasket. Imorgon och på tisdag är jag ledig, tjoho vad skönt. Får se vad vi ska hitta på då. Axel stannar till onsdag.

C'mon City, C'mon

Vaknade med ett ryck och visst i samma sekund som jag vaknade att jag visserligen ställt larmet på kvart i sju (vi skulle ta tåget klockan 07.52 från Euston) men att larmet var inställt på weekdays, dvs att det inte ringer lördag och söndag. Helvete. En snabb blick på klockan och såg att den var tio i åtta. Direkt in till Axel, "vi har försovit oss", "visst har vi?" la jag till av någon anledning. Axel kollade in sin mobil och sa, va konstigt, min mobil visar att klockan är 10 i fyra. En ny blick på klockan samt min mobil visade att så var fallet. Axel tog det med jämnmod och sa "men vad bra, då får vi ju sova lite till". Själv hade jag hunnit jaga upp mig en del så det tog en stund innan jag somnade om. Såg till att larmet på mobilen nu skulle ringa "all days".

Tågresan till Manchester var finfin och jag kände mig mycket nöjd med att jag bokat platser för det var ohyggligt mycket folk och det verkade som att vissa fick stå den tre timmar långa resan. Förhoppningsvis riktiga fans som gärna gjorde det.

Väl framme dumpade vi väskorna på hotellet och tog sen bussen till City of Manchester Stadium. Axel köpte upp sig på merchandise som man kan se på www.susfotboll.blogspot.com Tyvärr torskade City med 1-3 mot Arsenal men vi fick se fin fotboll och det var en kul upplevelse att vara där tillsammans med 46 424 andra. En härligt grej var också att det var så mycket olika sorters folk där. När vi gick av bussen hade vi t ex tre vithåriga damer framför oss som skulle se matchen tillsammans.

Efter mellanlandning på hotellet, Britannia (ungefär så kul som det låter) drog vi ut på stan. Jag ville kolla in en affär som heter Rags to Bitches och brollan ville kolla skivor som vanligt. RtB var en superfin affär men jag har ju aldrig varit galen i vintage och så inte idag heller. Skivaffären var dock mer lockande så vi bestämde oss för att splitta. Jag köpte lördagsgodis och gick hem för att blogga efter en kort lov på en shoppinggata.

Ikväll hoppas jag att vi ska få äta på något schysst ställe. Det är inte precis fashionabelt kring där vi bor men stan känns inte stor så vi kan promenera till lite ballare områden. Ett förslag är att gå Gaucho, argentinare som jag varit på med Monica vid London Bridge, men vi får se hur det blir.

På det hela taget gillar jag Manchester. Det känns hippt och kul so far. Men också mycket som en arbetarstad och det är inte särskilt snyggt.

Teracotta och tandori

Allt har gått enligt planerna. Axel landade i och för sig inte 16.55 utan 17.00 men sååå tajt var inte programmet så att det ställde till problem. Axel var innanför dörren på Queensway typ 17.57. Vi åkte till Tottenham Courtroad och var utanför British Museum klockan 18.30. Då var vi stöddiga och gick in i en superfin serietidningsaffär som Axel kände till och jag la händerna på två publikationer.

Sen The First Emperor som utställningen heter, eller terracotta-krigarna som jag valt att kalla det. Min vana trogen var jag tvungen att förklara för museivaken att vi hade biljetter till olika tider, en till 18.20 och en till 18.40 men han svarade det enda vettiga - tror du att jag bryr mig? Frågan med utställningen var om den var värd den uppståndelse som den orsakat. Cirka 500 000 biljetter sålda innan utställningen öppnade i augusti och jag lyckades med nöd och näppe få tag på ströbiljetter till februari i september.

Utfallet är att jag tyckte att det var imponerade men att Axel inte var särskilt till sig. Hela grejen med krigarna är cool men utställningen är ganska liten och det är ENORMT mycket folk överallt.

Sen taxi till Tamarind. Vilken härlig resturang. Indisk med stjärna. Vid det här laget var vi hungriga värre så vi beställde ordenligt med mat. Nämligen följande.

Förrätter:

Tandori Khumb (tandoor-grilled portabella, chiitake, and cup mushrooms with pickled onions ina curry leaf dressing) och Grilled scallops,

Kababs:

Jhinga Akwaini (tiger prawns marinated with ginger, yoghurt, paprika and aijwin) samt Adraki Champen (tender lamb cutlets marinated with raw papaya, ginger, paprika and crushed peppercorns). Sjukt gott.

Curries:

Murgh Makhni (chicken tikka in creamed fresh tomatos, flavoured with green chillies, ginger and fenugreek leaves) samt Murgh Kali Mirch (boneless chicken cooked in a spicy gravy of browned onions, tomatos and spices, finished with crushed fennel and peppercornes.

Efterrätter:

Tandori ananas med vanliljglass samt Gajjar Halwa (carrot fudge with melon seeds and rasins topped with unswetened reduced milk, silver leaf of pistachio)

Nersöljt med skumpa, en pino noir och kaffe. Axel körde en hård kaffedrink som förutom kaffe innehöll absint och baileys. Nu ligger han och kvider i soffan. Vi tog kanske i lite väl mycket i kväll men härligt var det. Godare indisk mat finns inte tror jag. London rockar när det gäller restauranger.

Imorgon drar vi till Manchester, tåget går 7.52. Vi ska se Manchester City - Arsenal och det kan bli trångt på tåget med tanke på alla Arsenal-fans som ska till macthen. Tror inte att jag kommer att blogga imorgon men vi får se.