Hej hej Stockholm

Så va jag hemma igen. Vad fort det gick! Så känns det nu när jag är tillbaka iallfall. Inte alls svårt att lämna London men inte riktigt den glädjeeufori som jag hoppats på när jag väl var hemma.

Som synes mötte Axel på Arlanda när jag landade i går kväll. En överraskning och en extremt välkommen sådan. Hemma i lägenheten hade mamma och pappa bunkrat med mat och Axel hade lagt skumpa på kylning.

Jag sov länge i morse och sen var det bara att börja förbereda för fikat. Mamma och pappa var i vanlig ordning urschyssta och pappa hade gjort snittar (mycket lika de man får på Fortnum & Mason) och mamma hade bakat kanelbullar, något jag längtat mycket efter i England. För egen del hade jag införskaffat engelska kakor och chokladbitar med londonmotiv. Det som visade att detta var en svensk tillställning var att en gäst ville ha te, alla andra vuxna föredrog kaffe.

Vilka kom? Jo mamma, pappa, Ulrika, Axel, Emma, Martin, Tomi, Sofia, Marcus, Ulla, Ingvar, Maja, Digge, Martin, Mattias, Klara, Jakob, Tessan, CM, Agnes, Fanny, Felix (i vrålsnygg spindelmannendräkt med kudd-muskler), Anna, Andreas, Edit, Lisen och Harry.

Pappa fotade men bilderna blev i ärlighetens namn inte så himla bra. Jag är själv svindålig på att fotografera, både på att göra det och ta snygga blider vilket kanske i och för sig hör ihop, så jag ska väl inget säga men iallafall. Så jag väljer att bara publicera nedan som är en del av en bild. För att alla ska få se Felix snygga dräkt.



Den här bloggen började med en hej då fest, picknick i Tanto, och avslutas med en hemma igen tillställning på Katarinavägen. Det har varit härligt att blogga, jobbigt ibland men mest väldigt roligt. Och allra roligast har det varit med alla kommentarer och reaktioner jag fått. Men nu är det slut.

Hej då!

PS. Ping-Pong är också en favorit-restaurang i London. Det är en kedja så det finns flera.

Hemma

Hej då London!

Så var tiden här slut, jag åker hem om lite drygt fem timmar. Allt har gått bra med städning och elmätaravläsning och jag har även hunnit med en vända till Books for Cooks för lite last minute shopping.

Lite statistik om min vistelse här:

1. Jag åkte den 5 augusti 2007 och kommer hem den 8 mars 2008. Det innebär att jag varit borta från Sverige 217 dagar (skottåret beaktat). Inte illa med tanke på att jag tidigare inte varit utanför tullarna längre än en månad i sträck (jag tror att det rekordet sattes när jag och Johanna "ö-luffade" i Grekland på det glada nittiotalet.

2. Jag har haft 29 övernattande gäster om jag räknat rätt. Mamma, pappa, Emma, Anna M, Axel, Susanne, Jenny, Martin, Tomi, Maja, Digge, Tessan, Gunilla, Lotta, Ulrika, Monica, Kristian, Mattias, Klara, Jakob, Michelle, Magnus, Maggan, Bodil, Johanna, Andreas, Edit, Lisen och sist och minst (eller yngst ska man kanske säga) Harry. Och vissa har varit här mer än en gång. Axel och pappa delar första platsen med fem besök var men omfångsmässigt leder Axel som spendarat lite mer än en månad här sammanlagt.

Jag har varit här totalt 31 helger varav 9 har varit utan besök, dvs 22 helger med övernattande gäster. Bra jobbat, inte sant?

3. Därutöver har jag haft andra besökare, som inte sovit över. Dessa räknar jag också till 29 och det är Sevim, Hayrretin, Arin, Katja, Magnus E, Anders, Andreas, Linn, Sanjay, Micke, Hugo, Håkan, Josefin, Simon, Isabelle, Kristoffer, Berit, Bernt, Eva, James, Anna H, Madde, Ebba, Horace, Fabbe, Marissa, Caroline, Joyce och morbror Olle.

4. På bloggen har det lagts upp 366 inlägg och till detta kommer alla roliga och fina kommentarer. Bloggen har besökts 4 544 gånger med ett snitt på 20,38 besökare per dag. Flest besökare hade jag den 3 augusti (55 st) och lågvattenmärkena var 1 och 24 december (4 besökare).

Trenden har varit lite nedåtgående men det är klart att jag inte bara skrivit för pappa vilket jag ibland har trott att jag gör. Pappa lägger inte upp kommentarer på bloggen men sms:ar en kommentar nästan varje morgon på väg till jobbet.

5. Jag har mest hållit mig till London men har förutom huvudstaden hunnit med Birmingham, Milton Keynes, Cambridge, Stratford-upon-Avon och Manchester. Resa runt i England/Storbritannien får man säga att jag har kvar mao.

6. Vad kan jag då rekommendera i London? Inte helt lätt att välja men det känns så här:

Defining moments: Olika ställen kring floden, Notting Hill, Queensway och Kenstington Gardens/Hyde Park.

Fik: Gails (trots att de tagit bort avokado och skink-mackan vilket jag är skitsur på), Hummingbird Bakery och Fernandez & Wells.

Restauranger: Det här är hur svårt som helst men följande kommer jag att längta tillbaka till. Assaggi, Fifteen, Gilgamesh, Gordon Ramsay, Tamarind, Tapas Brindisa och Zuma. Och för lite enklare mat Carluccios, Fresco, Gourmet Burger Kitchen, Kiasu och Marks & Spencer.

Nu måste jag ge mig iväg. Skriver en rad efter fikat imorgon. Men sen är det över med den här bloggen.

Hej då London!

Helt slut

Idag har jag varit så ohyggligt trött så jag har inte vetat vad jag ska ta mig till. Samtidigt som jag haft ohyggligt mycket som skulle fixas. Det hela har resulterat i att jag nästan förlorat förmågan att prata engleska. Det har varit som att krafterna inte har räckt till för den extra ansträngningen. Synd att det skulle vara så sista dagen på jobbet med tanke på att jag tycker att det flutit på bra med engelskan på senaste tiden. Men spela roll.

Att jag är så trött beror väl på att det blivit sent de senaste kvällarna och de har inte heller varit alkoholfria. Samt att jag har en del att stå i.

Nu har jag iallafall skjutit ut mig från jobbet och lämnat in datorn och min engelska mobil (så ingen ide att ringa på den). "Ska du sluta och lämna tillbaka datorn, du som kämpat så för att få tillbaka den?" sa tjejen i IT-receptionen när jag kom. Kanske inte så konstigt att jag blivit en visa på IT men med tanke på att det är 10 000 anställda på företaget här i England hade jag hoppats vara lite mer anonym.

Dealen nu är följande. Jag ska samla ihop mina allra sista krafter och tvätta lite, packa ihop mina grejer och lägga ner allt jag ska ge till min hyresvärd, EuGin, i två flyttkartonger som flyttfirman lämnade. Sen har jag tänkt se Damages på datorn för TVn är ju väg hem så det är lite dåligt med underhållning. Kommer väl att ta evigheter att ladda ner men det är det värt. Imorgon kommer städfirman klockan 8.00 och då flyttar jag ner på Starbucks. De ska vara färdiga klockan 13.00 och då ska EuGin och jag inspektera städning en och läsa av elmätaren i källaren. Klockan 15 kommer de nya hyresgästerna, de amerikanska bankerserna och då drar jag mot Heathrow. Mitt plan går strax före 18.

Nu har jag ganska exakt 21 timmar kvar i den här stan. Har inte fällt en tår än så Ulrika ligger lite risigt till. Jag undrar hur vi ska se det om jag börjar gråta när jag landar eller på söndag. Det har vi inte gjort upp. Jag tycker inte att det kan räknas.

vicken dag!

Satan i gatan vilken fin dag jag har haft. Först inventory med EuGin, min hyesvärd. Han är bara för trevlig och bra. Vi gick igenom lägenheten och han var nöjd. Han hade inkluderat en orkide från Ikea på inventarielistan som jag inte lyckats hålla vid liv men det fick passera. Jag kommenterade att undervärmen i ugnen inte var så värst mycket att hurra för men jag sa samtidigt att det kanske inte spelade så stor roll eftersom de nya hyresgästerna är amerikaner. Jag sa det på ett skämtsamt sätt och jag tycker ju att jag känner EuGin ganska väl vid det här laget. "Funny that you say that" sa han. För när han visade lägenheten för den amerikanska tjejen sa hon tydligen att de aldrig lagar mat utan att att hon bara ville att han skulle installera en mikro. Hur ska man kunna sluta vara fördomsfull när folk alltid lever upp till fördomarna?

Sen kom Stefan och hans kollega från Alfa Moving för att plocka upp mina saker. Får tillstå att det varit det mest emotionella hittills. En stor stor lastbil från Sverige som står på Queensway för att hämta mina saker. Nära tårar men ändå inte inte. Jag lämnade dem med mina nycklar och drog till jobbet. När jag kom hem var alla mina saker borta men jag antar att det är så det ska vara.

Sarah, Nicky och Marissa bjöd på lunch. Värsta lyx-lunchen men jag fick lova att säga att vi varit på Pizza Hut när jag kom tillbaka. Vi åt trerätters och drack champange. I ärlighetens namn pratde de mest med varandra men jag hade trevligt så jag ska inte klaga. Och Sarah sa att jag inte FÅR komma till Beliein, där hon bor, utan att meddela henne.

Väl tillbaka var jag så mätt och trött så jag höll på att svimma. Ofattbart hur jag skulle få något gjort men tiden rann som vanligt iväg. Efter ett ärende på stan ringde Marissa och undrade var jag var någonstans, hon sa att Nicky var på väg att gå och ville säga hej då. När jag kom tillbaka till kontoret var det avtackning. Tal, "I am infections entusiastic" och presenter och kort. Jösses vad svårt att tacka för sig på engelska och uppträda korrekt. Jag har ju aldrig slutat på något jobb tidigare eg så jag har inte precis någon vana. Men det gick bra. Jag fick en kalender med bilder över London, en bok och ett supersnyggt armband. Och Michelle hade lämnat egna presenter, ett världsasnyggt halsband och en bagagetag. Ohyggligt härligt att bli så uppvaktad men lite läskigt att var så i fokus.

Efter firandet jagade jag hem. Jag har sen länge haft en date med morbror Olle den här kvällen och jag hade lyckats boka bord på Assaggi i Notting Hill. Av vissa (Sir Paul McCartney och Toby Young t.ex.) ansett som den bästa italienaren i London. Och jag kan bara instämma. Vilken mat!!! Gudomlig. Och vi hade supertrevligt. Vi började och avslutade med lite bag-in-box-vin hemma hos mig.

Imorgon är det sista dagen på jobbet, får se hur det kommer att kännas.

80 %

Av bloggens läsare kommer 80 % på fika på söndag. Vad det innebär i reella tal är lite osäkert men jag har cirka 15 besökare per dag och om de kommer i grupper om två och en halv blir vi 28 pers. Kanske lite högt räknat med jag tror att vi landar kring det. Eller lite mer. Kanske tre per grupp.

Leaving do

Fester är jag ändå ganska bra på. Är man i utlandet får man anpassa sig till kulturen. Helst hade jag bjudit hem alla till mig men det är en otänkbarhet med tanke på folks resvägar. Tumregeln lär vara att man inte få ha slin drink-tillställning mer än 100 yards från kontoret. Jag vet inte hur långt det är men jag fattar principen.

Så jag hade min do på Old Bank of England på Fleet Street. Ett stenkast från kontoret. Jag bjöd alla jag umgåtts med under min tid här, dvs både kollegor och andra. Jag hade bokat ett eget rum till oss och jag såg till att det fanns drycker när vi anlände och att det följdes av mat. Maten, en sorts sharing platters var ganska sjuka om jag får säga det själv. Jag hade tänkt mig att de skulle vara lite av "finger food"-karaktär men några små pajer anlände med potatismos, ärtor och gravy. Inte precis mingelmat. Men det slank ner ändå. Pajerna iallafall, ärtorna och såsen var ganska intakta hela kvällen.

Vitt vin gick bäst. Jag började med ett sydafrikanskt som funkade men inte precis var det godaste jag druckit så jag gick över till ett australiensikt. Det smakade ändå värre men jag tänkte att jag bara var stressad. När vi öppnade den andra flaskan av det visade det sig att det var något fel med den första, de smakade inte likadant. Så jag gick tillbaka men den första men då var det bara typ 5 cl kvar av den.... Pinsamt, jag fattar inte att jag gjorde det men de var schyssta i baren så det blev inte så jobbigt.

De som kom på drinkarna var Joyce, Dom, Caroline, Michelle, Sarah, Lizzie, Lauren, Manju, Marissa, Jo, Nicky, Anna, Bina, Jenni, Phil och Ainoha. 16 pers med andra ord inlusive mig själv.

Sammantaget är jag mycket nöjd med tillställningen. De sista var kvar tills stället stängde och de var glada och tyckte att jag haft en fin leaving do. Jag tog inte en enda bild trots att jag hade kameran i väskan. Men jag höll efter bästa förmåga koll på alla så att de hade vin eller vad de nu föredrog i glastet.

Gråta?

En fråga som jag funderar en del på de här sista dagarna är om jag ska klämma en tår eller två nu när jag åker hem (eller på någon av tackning eller dyl). Min kollega Ulrika sa när jag var så ledsen i början att jag skulle gråta när det var slut här. Aldrig i livet sa jag. Så man kan säga att vi har ett vad om detta. Grejen är ju att jag verkligen längtar hem så det känns egentligen inte sorgligt att flytta tillbaka. Men det är ju trist när saker tar slut och det är tråkigt att säga hej då till folk man gillar. Och jag är ju sentimental som få. På Sound of Music grät jag typ hela tiden och jag blev även fuktig i ögonen på Dirty Dancing även om det var en helusel föreställning. Det står lite och väger mao, jag lovar att skriva hur det blir.

Middagen igår med Marissa, Caroline och Joyce blev hur trevlig och lyckad som helst. De glömde tiden och plötsligt var klockan halv tolv och de höll på att missa sina t-banor och tåg etc. Ett bra betyg. Jag har lite dåligt samvete för att jag tvekade om att bjuda in Joyce (ville lite ha Marissa och Caroline för mig själv men vet ju hur jobbigt det var i början och Joyce är supertrevlig). Hon var värsta bästa gästen och skar sallad och gjorde dressing och var enormt tacksam att hon fick komma med. De engelska tjejerna kastade sig i soffan direkt och jag gav dem då i uppgift att öppna vinet. Vilket var för svårt, de slutade med att de mölade ner halva korken i den ganska schyssta chablin jag köpt. Ja, ja, det gick ner iallafall.

Bildspecial från helgen (och pappa)

Camden.
Warrington i Maida Vale. Finfint och alla mycket glad och nöjda efter vår middag där i fredags.

Mamma dricker afternoon tea på Fortnum and Mason. Världsklass.

Tower Bridge och Frida och några andra.

Mamma och jag utanför Pret vid Trafalgar Square

Det är verkligen hur fint och vårigt som helst här i London.

Pappa har fotograferat. Nu ska jag hem och laga middag till Caroline, Joyce och Marissa.

Inbjudan!

Missa inte inbjudan (inlägg från den 28 februari) samt anmälan här bredvid.

Sista måsten

Det är så himla mycket jag vill hinna med innan jag åker hem. Tur att mamma och pappa är schyssta och ställde upp på några måsten idag. Först camden market, jag har varit i området tidigare eftersom en av mina favvo-restauranger, Gilgamesh, ligger där men jag har inte varit där på helgen på marknaden.

Vad ska man säga om marknaden? Tja, den ser ut som de flesta marknader man sett världen över. T-shirtar med skämt-tryck, smycken, fula kläder, hemproducerade saker etc. Helt ok men jag är inte ledsen att jag inte varit där tidigare.

För lunchen hade vi sedan bestämt att vi skulle äta dim sum på Royal China. Helt sjukt att jag inte gjort det tidigare med tanke på att det ligger i mitt hus och ska ha bland Londons bästa dim sum. Vad som också är helt sjukt är vilket tryck det var på restaurangen. Det är ett stort ställe men det var fullsatt och massor av sällskap som köade för bord. Rena rama kriget därinne men vi lyckades beställa take away som var klar 40 minuter senare. Och vilka små ljuvligheter!! De äter jag gärna igen om jag slipper kriga för dem.

Nu har mamma och pappa åkt hem och jag har ägnat kvällen åt personal admin. Det är liksom en del som måste ordnas veckan som kommer. Kvällarna är bokade. Imorgon ska jag ha kollegorna Caroline, Marissa och ev. Joyce över på middag. På tisdag ska jag shoppa på Liberty som har en kundkväll. På onsdag har jag leaving do och på torsdag ska jag äta middag med morbror Olle. Fredag kväll är obokad. Och lördag kväll åker jag hem. Nu är det verkligen nedräkning.

Kronjuveler och fulla ryssar

Säga vad man vill men London bjuder på upplevelser mest hela tiden. Angenäma och mindre angenäma. Eller bjuder och bjuder, inträdet till The Towern där vi såg juvelerna var 16.50 pund per vuxen. Men vilka smycken vi fick se! Jag undrar som Anna M om det verkligen kan vara de riktiga vi fick se. Hela Towern och området däromkring var också kul att se men vi gjorde det snabbt, pappa skulle ju på Trollföljten och jag ville komma hem och softa. Men som alltid när jag är på museum och liknade drog shoppen och där hittade vi fina grejer. Jag köpte manchettknappar till mig själv, ett par örhängen till Marina (hon som hjälpt mig att få hit datorn, tveksamt om hennes prestation bör belönas men hon har ju trots allt hjälpt mig) och ett par örhängnen tilll mamma.

Mamma har prickat in sin resa hit bra. Det är nämligen mors dag här imorgon så det blir två mors dag för mamsen den här våren. Jag tror idock nte att hon har planerat det.

Middag idag intogs på en av kineserna på gatan, Tom Kang tror jag den heter. Vi hade trevlig och åt anka när ett par ryska rejält fulla killar entrade restaurangen. Att de fick bord trots att det var fullt och kö övergår mitt förstånd. Tyvärr hamnade de brevid oss och förde ganska mycket liv. Till att börja med var det lite kul för de försökte köpa alkohol från personalen men fick nobben etc. Men när de försökte slå sig i slang med oss på svindålig engelska var det roliga slut. Vi gick trots att vi inte fått alla rätter och betalade i dörren. Ocoolt beteende men kändes som det enda rätta just då. Vi drog oss till minne en studie som kusin Lottie berättat om som sa att ingen vill semestra med ryssar, inte ens andra ryssar.

Nu har vi sett en Jane Austen-rulle, Sense and Sensibility, nyheterna där de fortfarande nästan bara pratar om prins Harry samt även lite från den engelska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Nu hörde vi i och för sig inte alla bidrag men jag tror inte att de blir farliga i år. Det är liksom inte den engelska musikeliten som ställer upp. Helt annorlunda jämfört med Sverige mao...

Mera gäster

Det är härligt att få gäster och idag kom några till, dock inte för övernattning. Pappa hade bjudit hit Ebba, Horace och Fabbe. Horace har haft någon gästprofessur-pryl här den här veckan. Vi körde drink hos mig för att visa var jag bor och sen skulle vi ut och äta.

Vid tiden för bokningen hade jag precis varit och ätit på Gordon Ramsay och pappa tjatade och undrade vad jag skulle hitta för fint ställe till det här gänget. Och jag kan ju vara lyhörd ibland så jag kollade in Gordon Ramsays hemsida och såg att han i februari i år öppnade en ny "gastropub" i Maida Vale, dvs inte så långt från mig. The Warrington. En anrik pub som Gordon införskaffat för det facila priset 5.2 miljoner pund. Hur han ska kunna dra in de pengar är en gåta men det går väl bra för honom så det ordnar sig säkert.

Men iallafall. Warrington var bokat och vi drog dit. Pappa hade tagit med Fabbe som är 11 år till Ice Bowl för att spela spel och vad de nu har där och det var en hit för det var snart sagt omöjligt att få med honom när vi skulle gå.

The Warrington hade god mat men var väldigt stimmigt. Så inte så lätt att prata allihopa. Men englsk mat fick vi. Ebba och jag å Steak and kidney pie osv. Jag får tillstå att jag inte är så galen i det brittiska köket men när man får det så här går det ner.

I morgon verkar det bli kronjuvelerna och mamma vill gå på någon marknad. Jag försöker få ur henne vad för sorts marknad hon är intresserad av eller vad hon vill köpa men det är svårt. För egen del är jag sugen på Camden Market för jag har inte varit där än men jag tror kanske inte att det kommer falla mamma på läppen. Pappa ska gå och se en afrikansk uppsättning av Trollflöjten. Herregud vad han är intresserad av knäppa grejer min far.