Rapport från helgen

Senast jag skrev satt jag och Anna på nedervåningen på Starbucks och drack kaffe och surfade för information om bredband. Livet lekte, helgen låg framför oss. Då visade jag Annabloggen med passningen från Emma om stafettpinnen och uppdraget att shoppa hushållselektronik och sen var lugnet över. Vi promenerade till Argos vid Marble Arch. Argos säljer hemelektronik och en massa annat till sjukt låga priser. Man kan köpa vattenkokare, brödrost, strykjärn etc. för under 5 pund styck. I den prisklassen får man inte varor från märken man hört talas om men eftersom jag bara ska vara här i ett halvår jobbar jag i den kategorin och hoppas att sakerna ska hålla större delen av tiden.

På Argos får man stå vid pulpeter och bläddra i deras katalog och på pulpeten finns en manick där man kan slå in varunumret och se om varan finns inne. Det man vill köpa skriver man ner på en lapp och sen ställer man sig i en kö för att betala och sen i en kö till för att hämta ut det man köpt som kommer åkande på ett band bakom utlämningsdisken. Grisen i säcken är bara förnamnet. Men Anna var slagkraftig och kompetent så vi utökade projektet (TV och strykjärn) till sänglampor, papperskorg och stekpannor. Tyvärr fanns bara hälften av varorna i den här butiken och då hade jag gett upp. Men inte Anna inte. Efter en halallunch i kvarteret tog vi bussen till Argos vid Victoria för att plocka upp det som inte fanns vid Marble Arch. Notera att jag vid det här laget hade fattat beslut om en TV efter att bara ha tittat i katalogen där information var mycket knapphändig. Önskemål avseende TVn = aluminiumfärg, märke jag hört talas om, åt det platta hållet, halvstor och om möjligt bild i bild-funktion.

Nu blev det så himla London. Det som verkar som en kort sväng som inte kan ta så lång tid drar iväg när man ska hitta en buss, åka dit, irra runt för att hitta butikenoch sen tillbringa rejält med tid i olika köer för att lägga vantarna på en ohyggligt stor kartong som ska innehålla en TV. Jag har inte orkat öppna förpackningen än men ska ta mig samman och göra det snart.

Väl hemma var jag precis helt slut. Men inte trebarnsmorsan inte, hon kastade sig in i ett projekt att tvätta fönstren i vardagsrummet vilket är så nära omöjligt som det kan vara eftersom det är fönster som man skjuter upp. Dödsföraktande hängde hon ut genom fönstret och putsade och fixade. Otroligt men extremt bra resultat med tanke på förutsättningarna

Ingen rast och ingen ro för vi skulle iväg och äta middag och dricka drinkar med Anna som jag lärde känna på flyget över som ska flytta tillbaka till Sverige. London visade sig från sin mindre roliga sida igen när det tar år och dar att ta sig någonstans. Det stod SHARP på inbjudan och då ville jag var i tid men det vara bara att glömma. Visade sig dock inte vara något problem så jag hade nojat för det i onödan. Middagen mycket trevlig och den italienska maten hur god som helst. Några killar nära körde hårt med vinet och kom loss rejält vilket fick mig att känna mig som en gammal kärring men det är bra att se sanningen i vitögat ibland.

Vi avvek ganska tidigt och tog oss hem. Anna förklarade innan vi somnade att söndagen skulle ägnas åt det vi inte hunnit handla, blomkrukor och tekanna, samt att scana markanden avseende bredband. Phu, var får hon krafterna ifrån?

Söndagen dock lite lugnare med shopping i Soho. Fina kläder till telningarna i Sverige (hoppas att de inte läser detta så att jag avslöjar några hemligheter). Givet tröttheten på lördagen tänkte vi ta oss hem i god tid inför middagen för att hinna softa. Men så blev vi fikasugna på vägen hem och då ville jag att vi skulle dra till Portobello och sen var vi i samma sits. Vi svängde förbi Marks & Spenser och köpte upp oss på lite mer kompetent utrustning för fönsterputs (Anna inte nöjd med resultatet från lördagen...). Ny dödsföraktande akrobatik. Men fanken vad fint det blev, jag är galet imponerad och djupt djupt tacksam eftersom jag nu får in ljus i vardagsrummet. Min värd säger ju att fönstren inte går att tvätta utvändigt (killen känner uppenbarligen inte Anna M) så jag antar att de inte hade tvättats sen hustet byggdes 1900.

Söndagmiddag på the Ledbury. Finfint ställe om ni frågar mig. Anna åkte hem idag måndag så vi skiljdes när jag drog till jobbet. Precis hur härligt som helst med besök men jag blir himla ledsen när gästen/gästerna försvinner. Att jag hade en ohyggligt tråkig dag på jobbet gör det inte bättre. Jag tror inte att jag sagt mer än 10 ord till min kollegor på hela dan, ska det vara så? Verkar inte vara kulturen för de pratar ju med varandra.

Jag har hört någon gång att man behöver få ur sig ett visst antal ord per dag (kvinnor fler än män) och där har ni nog förklaringen till den roman som jag skriver i dagens blogg. Axel kommer dock till helgen (redan torsdags i ärlighetens namn) så jag behöver dock inte vara ensam så längen. Tur det.