Gråta?

En fråga som jag funderar en del på de här sista dagarna är om jag ska klämma en tår eller två nu när jag åker hem (eller på någon av tackning eller dyl). Min kollega Ulrika sa när jag var så ledsen i början att jag skulle gråta när det var slut här. Aldrig i livet sa jag. Så man kan säga att vi har ett vad om detta. Grejen är ju att jag verkligen längtar hem så det känns egentligen inte sorgligt att flytta tillbaka. Men det är ju trist när saker tar slut och det är tråkigt att säga hej då till folk man gillar. Och jag är ju sentimental som få. På Sound of Music grät jag typ hela tiden och jag blev även fuktig i ögonen på Dirty Dancing även om det var en helusel föreställning. Det står lite och väger mao, jag lovar att skriva hur det blir.

Middagen igår med Marissa, Caroline och Joyce blev hur trevlig och lyckad som helst. De glömde tiden och plötsligt var klockan halv tolv och de höll på att missa sina t-banor och tåg etc. Ett bra betyg. Jag har lite dåligt samvete för att jag tvekade om att bjuda in Joyce (ville lite ha Marissa och Caroline för mig själv men vet ju hur jobbigt det var i början och Joyce är supertrevlig). Hon var värsta bästa gästen och skar sallad och gjorde dressing och var enormt tacksam att hon fick komma med. De engelska tjejerna kastade sig i soffan direkt och jag gav dem då i uppgift att öppna vinet. Vilket var för svårt, de slutade med att de mölade ner halva korken i den ganska schyssta chablin jag köpt. Ja, ja, det gick ner iallafall.