Nu är jag tillbaka i Europa. Orkar inte gå in på laptop-skiten men vi kan väl säga så mycket som att jaga inte känner mig helt oskyldig till försvinnandet och det gör det hela lite värre. Jag kan inte direkt komma ihåg att jag gav datorn till någon på flygplatsen i natt innan jag gick ombord på planet men fan vet med tanke på hur trött jag var när det var dags för boarding klockan 02.15.
I den försvunna datorn fanns en bloggtext som jag hade tänkt lägga upp om det trådlösa nätverket funkat i business launchen (osäker på hur det stavas men ni fattar vad jag menar). Titeln var hatkärlek och även om det är starka ord med hat och kärlek beskriver det ganska väl hur jag känner för Indien. Det är ett helt ohyggligt coolt och fantastiskt land med alla människor och djur och språk och religioner osv men sen är det också så ohyggligt jobbigt för mycket tar otroligt lång tid och det är massor som inte funkar och så är det en massa barn som tigger från en så fort man kommer ut på gatan och det har jag verkligen svårt att stå ut med.
Vad hände undrar kanske den som läste bloggen i tisdags, då var jag ju vid ganska gott mod. Onsdagen var bra men intensiv arbetsmässigt. På kvällen, efter mer än 12 timmar i ett fint men tyvärr illaluktande konferensrum, hade vi tänkt ta oss ner till centrala Mumbai och äta på en fiskrestaurang som skulle vara mycket bra. Vi fick dock rådet att hålla oss på hotellet pga att de gripit en person vilket kunde förorsaka oroligheter. Tyvärr fattade jag inte så mycket mer än så av vad det handlade om.
Men men, vi bodde ju på ett bra hotell med flera restauranger så vi fick käka där och valde Shanghai för att få kinamat som omväxling. Maten mycket god och avslutades med mintchokladglassen med salta kex. Allt sköljdes ner med indiskt vin som holländske Henk propsade på att vi skulle dricka. Jag tycker att det är en lovvärd princip att man ska dricka och äta det lokala men vad gäller vinet så förstår jag varför Indien inte slagit igenom som vinland ännu. När jag kom upp från middagen och var jag precis hur trött som helst och ville stupa i säng. Men inte förrän jag hade bloggat. Strul med nätverket. Så himla typiskt. Och problemet i dessa lägen är ju att man (jag) inte lägger ner direkt utan att man (jag) försöker och försöker och försöker. Och blir argare och argare och argare. Till sist messade jag Axel som styde upp saken.
Torsdagen var det avslutning på projektet och eftermiddagen ledig för fyra sjättedelar av gänget. Innan vi drog blev vi avtackade med tal och presenter. En blå glaselefant med silverdetaljer i ett fint skrin av blå sammet. Klar vill-ha-känsla.
Sen ville vi se stan och shoppa men eftersom vi genom hela projeket har behandlats som kungligheter var det inte tal om att vi skulle få ge oss iväg på egen hand. Nänämensan. Vi skulle ha chaufförer (två bilar till fyra personer) och en guide, Tahmina, som är manager och i vanliga fall jobbar med transfer pricing fick nu nöjet att ta hand om oss. Hur jag kunde säga att jag ville shoppa är ofattbart men det bara slank ur mig. Jag är ju inte så mycket för sevärdheter. Så nu bar det iväg till sari-butiker och guldsmeder och mera indiskt hantverk.
Som tur var var vi nu fyra personer och jag kände inte samma press att köpa saker hela tiden för att göra guiden glad. Men ett par grejer blev det ju. I ärlighetens namn blev det inte så mycket tid för shopping heller, trots att vi var ute i cirka fem timmar för vi tillbringade säkert tre timmar i bilköer och en timme hos guldsmeden där Paul köpte en ring till sin fru för 70 000 rupies (typ 12 000 kr). Jag hoppas hon gillar den. Jag gjorde det inte. Sammantaget kan man väl säga om det indiska att det är otroligt fint på indiska flickor/kvinnor (det indiska herrmodet ger jag inte mycket för....) men det är just på dem de passar. Mitt råttfärgade år och gråbleka hy behöver andra färgskalor.
Efter detta drog vi till The Gateway to India som är en triumfport i Mumbais hamn. Byggdes tidigt 1900-tal för att någon brittisk kung skulle komma på besök. När man ser turistbilder från den här stan är det ofta den här som avbildas. Mycket folk och fåglar så jag kände mig inte så kaxig. En typisk grej som hände här var att precis när vi hoppade ur våra bilar kom det fram en kille med en riktigt stor ballong, mer än en meter lång, och ville sälja ballonger. Henk gick loss på en förpackning med 10 som kostade 200 rupies (cirka 40 kronor), dvs rena rama rånet. Jag som inte hade handlat så himla mycket och hade ganska många rupies kvar slog till på detsamma. En kort stund därefter kommer en äldre försäljare med likadana ballonger fram till oss och förklarade att de som vi har köpt är en mycket mindre storlek än den som vår försäljare hade uppblåst. Och nu vill den nya försäljaren sälja de stora varianten till oss alterantivt kunde vi få byta vårt 10-pack till två stycken av den stora storleken. Vi avböjde men snubben följde efter oss hela tiden som vi var kvar i ormådet.
Henk var lite openminded och råkade därför ut för mer än det ovanstående. Han gav en pojke några rupies och då vill killen putsa Henks skor för om han inte gjorde det så skulle det bli som att han tiggde.... Henk gick med på detta men när det var klart ville killen ha 500 rupies så han kunde sätta upp en egen skoputsningsverksamhet. Och han gav verkligen aldrig upp utan förföljde oss i evigheter med mycket ledsna ögon och utsträckt hand.
Sista desitnationen på shoppingrundan var på min inrådan dvd-butik. Jag ville köpa Bollywood-filmer. Jag vet att de är skitjobbiga och knäppa men ändå. Sevim är som galen i Bollywood för tillfället så jag antar att jag är lite inspirerad av det. Samt att de indiska tidningarna, t.ex. India Times, har skrivit massor om att Sanjay Dutt, en mycket framgångsrik skådespelare i Bollywood (jfr Tom Cruise tror jag) gift sig för tredje gången och att hans systrar och dotter från ett tidigare äktenskap inte var bjudna. Tahmina hjälpte mig att välja men jag insåg efter ett tag att hon tog filmer som hon tycket var bra på riktigt. Jag fick förklara att jag ville ha "real Bollywood", dvs sång och dans. Hon såg lite förvånad ut men plockade fram några såna titlar också. Vi har ju ett dvd-bibliotekt på jobbet i Sverige och jag är säker på att mina svenska kollegor inte kan bärga sig tills jag kommer hem och ställer dit mina fynd. Storfilmer som Jab We Met, Aaja Nachile, Bhool Bhulaiyaa och Munna Bhai där Mr Dutt agerar. Alla på Hindi men med engelsk text om jag förstått det rätt. Bollywood ligger strax utanför Mumbai. Tyvärr hann vi inte besöka det. Får blir nästa gång.
Efter allt detta gjorde vi ett nytt försök med fiskrestaurangen men det var proppfullt pga Valentine så vi tog bilarna tillbaka till hotellet och åt där igen. Nu på Kebab och Kurri där vi åt i söndags. Schysst men jag känner att jag inte kommer vara sugen på indisk mat på länge nu.
Sen var det bara att gå upp på rummet och packa och göra sig i ordning för att åka till flygplatsen och flyga hem. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade in mig på ett flyg som gick 02.40. Internet funkade som sagt varken på hotellet eller flygplatsen och trots att vi åkte så sent var det kaos i trafiken och helt galet mycket folk på flygplatsen. En kille som verkade jobba där hjäpte mig att hitta var jag skulle checka in etc. och när vi sen stod där i kön sa han oupphörligt "tip, madam, tip. money, money. tip, madam, tip" tills jag gav honom några hundra rupies. Jag är inte förtjust i det där dricksandet, jag lär mig liksom aldrig vad som gäller och känner mig därför lurad mest hela tiden.
Det var i det här läget som jag kände hatkärlek för Indien och jag vidhåller nog den attityden. Härligt härligt men jobbigt jobbigt.
Nu har Bodil landat som hälsar på den här helgen. Jag är så glad för att hon kommer.
Lite bilder:
The Gateway
Nancy, Henk, Tahmina och Paul
Hotel Taj Mahal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar